Oera-Linda : en Fornfrisisk Krönika

QERA-LINOA

En Fomfrfsisk Krönika.

*

Ulla och John Hamilton

\\Wb )bi&öL> okejoc^} &cA)

Jljäsc^^i A&JUdaee^ cjjtCLw

&d/j

7l Öl ov.

OERA-LINDA

En Fornfrisisk Krönika

Omslagsbild:

Ulla och John Hamilton
som. tidigare utgivit böckerna:
Västgötasaga 1981
Vänerns Goter-saga 1984
Jordpuls 1986
Stenring 1988
Gaia 1991

© Cradle Publishing AB 1992
Distribution:

Karlstedts Bokhandel AB
541 30 Skövde.

Tfn: 0500-880 60
ISBN: 91-88158-04-7
Västergötlands Tryckeri AB. Skara.

Den sjunkna kontinenten.

ALTLAND - DEN SJUNKNA KONTINENTEN.

Denna häpnadsväckande bok avslöjar en förgången, hemlighetsfull civili¬
sation. Den innebär en historisk sensation, som väl kan mäta sig med legen¬
derna om Atlantis, Avalon och landet Mu, som en gång uppslukades av
havet.

ALTLAND var den försvunna ö-kontinent, där en överlägsen folkras ut¬
vecklades tusentals år före vår tidräkning. Det var hemlandet för ett folk,
vars okända ättlingar än i denna dag lever bland oss, skingrade över hela
världen.

År 2193 f. Kr. förintades Altland genom en enorm katastrof av samma
slag, som skildras i Immanuel Velikovskys bok: "Worlds in Collision".

En förrymd asteroid träffade jorden och rubbade jordaxelns lutning, vil¬
ket fick konsekvenser för såväl klimatet som den seismiska aktiviteten.

Men några av dess forna innevånare och kolonister runt om i världen,
som klarade sig undan förödelsen, lyckades rädda denna halvt bortglömda
urkund, som beskriver FRYA-folkets historia, äventyr, lagar och dagliga liv.

Första gången Oera Linda-Krönikan på 1870-talet översattes från ett ål¬
derdomligt frisiskt språk, väckte den stormig debatt, men avfärdades sedan
som en bluff och glömdes.

I ljuset av arkeologins framsteg, geologiska och vetenskapliga landvin¬
ningar och ändrad uppfattning om esoteriska ting, pockar berättelsen om
det sjunkna ALTLAND på återupprättelse.

Under sina historiska forskningar har Ulla och John Hamilton ofta stött
på vittnesbörd om stora katastrofer, som i forntiden drabbat människorna:
Jordbävningar, vulkanutbrott och syndafloder, i jämförelse med vilka vår
tids hemsökelser ter sig ganska måttliga.

Kontinenten Atlantis sjönk en gång i havets djup. Avalon och Lyonesse
uppslukades av vågorna. Bibelns syndaflod dränkte en fördärvad mänsklig¬
het. Ragnarök förgjorde Nordens asagudar i en katastrof, vars minne beva¬
rats i Eddans sagovärld.

Oera-Lindakrönikan berättar om det sjunkna Altland: En fomfrisisk
landmassa, som översköljdes av Nordsjön 2.193 f.Kr. Medryckande berättas
om händelser och olyckor, som drabbade det högt civiliserade Frya-folket.
Boken är översatt från tyskan samt bearbetad och illustrerad av Ulla och
John. Ursprungligen skrevs den på gammal-frisiska, med bokstäver, som li¬
knar våra runor. De olika författarna redovisas i kronologien.

Är detta dokument en dikt? Eller är det en verklighet, som kommer att
förändra vår historiesyn?

Läs själv och begrunda!

Innehållsförteckning

Sid:

Hur vi fann Oera-Iinda-Krönikan. . . 1.

Oera-Linda-Handskriften . 3.

Altland - Den sjunkna kontineneten. 4.

Arvbrev . 5.

Inledning . 6.

Kronologi för Oera-Linda-Krönikan. 1 1.

Äldsta läran . 12.

Andra delen av den äldsta läran. ... 13.

Den tidigaste historien . 15.

Detta står skrivet i alla Borgar . 19.

Hur den onda tiden kom . 21.

Vårt folks historia . 22.

Wodin . 24.

Teunis och Inka . 27.

Kriget mellan Kälta och Minerva. ..31.

Historien om Jon . 34.

Ur Minnos skrifter . 37.

Minnos senare skrifter . 40.

Minnos anvisningar . 41.

Slutet på Minnos skrifter . 43.

Gertmannemas historia . 44.

Gudaspråket . 46.

Pengab och Hindoos . 47.

Ulysses äventyr. - Athens förfall. ... 49.

Sid:

Hell - alla äkta Fryas! . 52.

Magy och Denemarken . 56.

Magys fortsatta öden . 60,

Adelas anhängare . 62.

Adelbrost och Appollonias skrifter. . 65.

Borgjungfruns lovtal . 68.

Förebild för andra Jungfrur . 71.

Gaugrevama . 73.

Appollonias bok . 74.

Alexander och Frisco . 78.

Frethorik och Wiljos skrifter . 85.

Skenland, Nordland Frethoriks skrift. 87.

Nu skall jag skriva om Friso . 90.

Frisos vidare öden . 94.

Frisos son Adel . 96.

Beedens och Rikas skrifter . 98.

Svarte Adels krig . 101.

Franas - Gosas - Konereds skrifter. . 105

Reintjas uppdrag . 108.

Fryas och Fastas lagar . 111.

Borgarnas lagar. Allmänna lagar. ... 113.

Fryafolkets alfabet . 122.

Ordlista . 124.

Litteraturförteckning . 127.

Oera Linda-krönikan.

HUR VI FANN OERA LINDA-KRÖNIKAN.

I hjärtat av Tyskland, inte långt från staden Hom, finns Extensteine. Är¬
rade och skrovliga reser de genom årtusenden sina rödbruna kolonner. Det¬
ta är sedan urminnes tid germanernas heliga plats.

Hit, till dessa stenstoder har man förlagt episoder ur den skandinaviska
Eddan. Bland de fyrtio meter höga stenkolonnerna lever fortfarande den
germanska hjältesagans myter.

Långt före historisk tid var detta en plats, dit fornfolken vallfärdade. Kel-
ter och saxare, markomanner, teutoner, cherusker, angler och suevi. Alla
kom de hit till Extensteine för att dyrka sina gudar och offra till dem.

Hedniska riter utfördes här, ända tills Karl den Store i det åttonde år¬
hundradet lät hugga ner ''Irmensul", germanernas livsträd - en symbol för
gammal religion och kraft.

Ännu vaktar en väderbiten stenstaty ingången till grottan, som är uthug¬
gen i foten på den största stenpelaren.

En medeltida relief visar Irmensul, nedböjd i underdånighet till en pall,
på vilken Nicodemus stiger, när han lyfter ner den döde Jesus från korset.

En novemberdag 1987 besökte vi denna märkliga plats. Medan vi med
pekare och pendel undersökte de starka pulser och riktade strålar, som
finns här, iakttogs vi av några personer, som verkade påfallande intressera¬
de av våra förehavanden.

Oera Linda-krönikan.

Till sist kunde de inte behärska sin nyfikenhet längre, utan kom fram till
oss och frågade vad vi egentligen höll på med. Slagrutekonsten kände de väl
till, men de undrade vad vi funnit. Då vi förklarat hur energierna pulserade
bland stenarna, nickade de instämmande och frågade om vi var intresserade
av fomhistoria. "Jo då!" erkände vi. "För några år sedan sammanfattade vi
vår uppfattning i en bok, som vi gav namnet "Vänerns Gotersaga".

"Då ska jag skicka er några gamla böcker om Tyskland, som jag fått tag i",
lovade den vänlige doktor Stuck innan vi skildes åt.

För tio år sedan läste vi en egendomlig bok, som hette: "Secrets of lost
Atland". Författaren Robert Scrutton beskrev ett sjunket Altland, det gamla
Fiya-folkets hembygd, som sjönk i havet för över 4000 år sedan. Ständigt
hänvisade han till sin källskrift, en urgammal bok, som hette Oera Linda¬
krönikan, som han översatt till engelska.

Nyfikna på vad som egentligen stod i denna krönika, beställde vi den på
bibliotek. Trots energiskt sökande, lyckades man inte spåra upp den.

Två månader efter vårt besök vid Extensteine, när vi givit upp hoppet att
någonsin få de utlovade historieböckerna, anlände ett brunt paket med ty¬
ska frimärken på omslaget.

Förväntansfullt rev vi upp pappret. Döm om vår glädje och förvåning,
när vi i bunten av fornlitteratur påträffade: Oera Linda-krönikan. På stenci-
lerade blad hade den tolkats till tyska från ett gammalfrisiskt språk. Andäk¬
tigt läste vi igenom den urgamla historien om Fiya-folkets öden och lagar.
Ungefär vid samma tid hade bibliotekstjänstens kvarnar lyckats mala fram
Robert Scruttons engelska översättning av krönikan från ett bibliotek i
Tromsö i Norge! Nu hade vi fått både en tysk och en engelsk översättning
av det gamla frisiska manuskriptet.

Nu har vi efter bästa förmåga översatt Oera Linda-krönikan till svenska.
Bildmaterialet fanns inte i den tyska och engelska upplagan. För att göra
framställningen livligare, har vi själva illustrerat vår utgåva efter eget val,
huvudsakligen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.

Är berättelsen ett välkomponerat falsarium eller en sann urkund, som
kommer att vända upp och ned på historien? Ja, det får Du själv avgöra.
Men vi kan lova Dig en spännande läsning av folk som levat i forntiden och
katastrofer, som hänt för inte alltför länge sedan.

Översättarna.

OERA - LINDA - HANDSKRIFTEN.

URSPRUNGLIGT NAMN:

THET BOK THERA ADELA FOLSTAR.

Avskrivet av H. Weisse / Höschen, i Lenzing 1962.

Översatt till tyska av Emil Stunn.

Översatt till engelska av Robert Scrutton.

Översatt till svenska av Ulla och John Hamilton.

FÖRFATTARNA TILL OERA LINDA KRÖNIKAN.

1. ADELA, nedskrivet 559 - 557 f.Kr. Innefattande FryasTEX (lagar);
Minnos skrifter; berättelsen om Fryas folk; insknptionema i citadellen.

2. ADELBROST och APOLLONIA, 530 f.Kr. som inrymmer Burgtma-
agdens vemodiga saga; De äldsta lärosatserna och en besknvning av citadel-
let Liudgaarde.

3. FRETHORIK och WILJOW, 303 f.Kr., som behandlar Greertmän-
nens återkomst; amiralen av Wichhirts dagbok; Hellenias verk och Eere-
moeder Franas testamente.

4. KONERED.

5. BEEDEN, 70 f.Kr. - 11 e.Kr., avhandlar berättelsen om Friso och
hans son Adel; Gosa’s råd och anvisningar; Rika; Oudmaagdens brev; histo¬
rien om svarte Adel eller Askar; och ett fragment, som inte är underteck¬
nat.

VÄKTARNA

Liko Over de Linda - 803 e.Kr.

Hiddo Over de Linda - 1256 e.Kr.

Arvbrev.

ARVBREV.

Kära arvingar. För våra kära förfäders vilja och för vår frihets skull, ber
iae er tusen gånger: Ack ni kära, låt aldrig en munks ögon vila på dessa skif-
ter. Munkarna talar söta ord och förstör obemärkt allt, som rör oss Fryas.
För att vinna rika fördelar, spelar de under täcket med de främmande kun¬
garna Dessa veta, att vi är deras största fiender, därför att vi talar med de¬
ras folk om frihet, rätt och fursteplikter. Därför låter de förinta allt, som
kommer från våra förfäder och vad som är kvar av våra gamla seder. Ack, m
kära, jag var med dem vid hovet och vill vara god mot Uur-Alda och mte
göra oss starka, ty då kommer de att utrota oss alla.

Skrivet till Ljuwert, år 803 AD efter kristen mening.

Liko, kallad Oera Linda.

Okke, min Son!

Dessa böcker måste du bevara med kropp och själ, eftersom de innehål¬
ler hela vårt folks historia och likaså våra förfäders. Förra året räddade jag
dem ur floden tillsammans med dig och din mor. Men de hade blivit våta
och därför förstördes de senare. For att inte förlora dem, har jag sknvit över
dem på utländskt papper. När du ärver dem, måste du likaså skriva över
dem. Detsamma dina barn, så att de aldrig gå förlorade.

Skrivet åt Ljuwert år 3449 efter det Altland sjunkit, det är efter den krist¬
na räkningen år 1256 AD.

Hiddo, kallad Oera Linda. Vaka!

5

Inledning.

INLEDNING.

ALTLAND - LANDET SOM SJÖNK.

OERA LINDA - KRÖNIKAN

med det ursprungliga namnet:

THET BOK THERA ADELA FOLSTAR.

översättning från holländska och tyska och engelska.

I februari 1871 påträffade en forskare en mycket egendomlig handskrift.
En holländsk familj hade haft den i sin ägo i generationer och det ansågs
som en skyldighet för en far att överlämna den till sin son.

Handskriften var skriven på ett okänt språk, som vid granskning visade
sig vara en urgammal frisisk dialekt.

När innehållet tolkats, väckte skriften stor uppståndelse i akademiska
kretsar. Men historikerna skyndade sig att försäkra alla, att manuskriptet
bara var ett skämt, en sorts "skvader".

Folk med känsla för gamla traditioner ansåg, att dessa i många fall kunde
vara en ledtråd till historien och pläderade för fortsatta studier. Tidningarna
skrev ett tag om fyndet, men folk tröttnade snart och glömde bort det.

Oera Linda-krönikan, här översatt från tyskan och engelskan, bär på ett
säreget budskap. Vad den berättar, överensstämmer på ett märkligt sätt
med gamla sagor och halvt glömda traditioner. Allt detta borde göra den
värd ett djupare studium.

Här följer ett sammandrag av innehållet i Oera Linda-krönikan:

En väldig, halvcirkelformad landmassa utgjorde en gång det västliga Eu¬
ropa. Den fanns samtidigt med det sägenomspunna Atlantis. I flera tusen år
efter det, att det Platonska öväldet sjunkit i havet, bestod detta Altland.
Kanske blev det förebilden till traditionen om de forna Hyperboréema och
deras land ovan nordanvinden.

Även om Altland låg mellan de stormpiskade Hebridema och Grönlands
isfält, var det ingen ofruktbar mark. Tvärt emot vad man kan vänta sig, råd¬
de då ett subtropiskt klimat, som bidrog till goda skördar och ett överflöd av
livsmedel för ett välmående och lyckligt folk.

Detta "den gyllene tidens" klimat, som man antar rådde på Altland, över¬
ensstämmer helt med geologiska fakta. Under tidigare perioder i jordens
historia, hade till och med Grönland ett subtropiskt klimat.

Året 2193 f.Kr. drabbades Moder Jord av en kosmisk katastrof. Enligt
berättelser i Oera Lifida-krönikan inträffade något, som ändrade jordenjs
lutning. Inom tre dagar därefter ägde oerhörda klimatförändringar rum.

6

Inledning.

Havet Översvämmade Altland och dess historia gick förlorad - åtmindstone
närapå.

Enligt Oera Linda-krönikan var Altländama ett sjöfarande folk. De hade
seglat på alla världens hav och på Medelhavet. De hade vid den tiden grun¬
dat kolonier såväl i Skandinavien som i Nord- och Sydeuropa, Afrika och
Grekland.

Var det denna katastrof, som de Egyptiska prästerna skildrade för So¬
lon? En hemsökelse, som kanske förväxlades med det riktiga Atlantis un¬
dergång?

Var detta den enorma jordbävning, som orsakade en väldig atlantisk tid-
vattensvåg, vilken vräktes genom "Herkules Stöder” och dränkte hela Mel¬
lanöstern? Upprinnelsen till historien om syndafloden och legenden om
Noaks ark och strandningen på Ararat?

Kanske var det verkligen detta, som hände. Oera Linda-krönikan ger den
exakta tidpunkten för katastrofen: År 2193 f.Kr.

Inledning.

Av skildringarna i krönikan framgår det, att flyktingar frårj det drabbade
och sjunkna Altland räddade sig till Holland och Danmark, som redan om-
kring år 4000 f.Kr. koloniserats från moderlandet. Där slog de sig ner och
satte sig genast i förbindelse med sina anförvanter. Dessa hade som sjöröva¬
re eller fredliga köpmän uppehållit kontakten med sitt hemland och dess
kolonier världen runt.

När en tid förflutit, upptecknade Frisernas ättlingar sitt forna hemlands
historia, religion, lagar och berättelser om dess folk.

Efter hand som generationerna avlöste varandra, gick en del äldre urk¬
under förlorade. Andra förkortades och nya kapitel om folkets historia till¬
fogades.

Berättelsen om Altland blev därför en slags dagbok om dess folk och
öden, som hela tiden förnyades och rättades. Detta betraktades som en he¬
lig plikt av den familj, som fått den i sin vård.

Sammanfattningen och kompletteringen av Oera Linda-krönikan fullfölj¬
des av en av de Altländska släkterna ända fram till 1256 e.Kr.

Förutsatt att manuskriptet är äkta, föreligger här en fortlöpande skil¬
dring av ett folks historia under 3500 år. Ett makalöst dokument i mänsklig¬
hetens historia!

Ingenting vidare tillkom efter år 1256, då Hiddo Over de Linda av Fri-
esland skrev av allt befintligt stoff på nytt bomullspapper, vilket araberna
fört med sig till Spanien och som just då tagits i bruk över hela Europa.

Denna slutkopia lämnades i förvar hos familjens ättlingar, släktled efter
släktled ända fram till år 1848.

Vid den tiden hade en gammal kvinna, Aafjie Meylhof (född Over de
Linden) det i sin ägo. Hon överlät det till sin brorson Comelius Over de
linden. Denne, som sedermera blev skeppsbyggmästare vid Kungliga Hol¬
ländska Skeppsvarven i Helder, beslöt efter mycket funderande, att ge sitt
tillstånd till att verket kopierades. Detta utfördes av Dr. Eelco Verwijs, bi¬
bliotekarie i Leeuwarden, Friesland.

Helt oväntat blev skriften, med sitt häpnadsväckande innehåll, tillgäng¬
ligt för allmänheten. Dess budskap är nästan ofattbart;

- att TEX, den Altländska lagen, var demokratins ursprung och att här¬
ledda lagar kom att utgöra grundvalen för många länders lagstiftning.

- att originalet till den Romerska gudinnan Minerva var en faktisk person
- en Frisisk prinsessa, som en gång i tiden grundade den Athenska staten.

- att Vesta-templet i Rom med dess tjänande jungfrur indirekt utgick
från Adelas första Jord-Moder Fasta, en översteprästinna, som övervakade
en evigt brinnande lampa med magiska funktioner.

- att Druiderna - av Frisiska äventyrare kallade Golen - var missionärer
från Sidon.

- att den Frisiske amiralen Inka seglade västerut och grundade Inca-dy-
nastien i Peru.

9

Inledning.

- att den Grekiske hjälten Odyssevs besökte Europa efter belägringen av
Troja i avsikt att röva bort Frisernas magiska lampa från prästinnan Kalip
(Calypso).

- att det stora Indiska eposet Mahabharanata var ett verk, hopskrivet av
Frisiska kolonister, som slagit sig ner i Punjab, femton och ett halvt sekel
före Kristi födelse.

- att den Skandinaviska guden Odin var en Frisisk äventyrare vid namn
Wodin, som upphöjts till gud.

- att sagan om det Gyllene Skinnet går tillbaka till en metod, som Frisis¬
ka nybyggare vid Rhen använde, när de vaskade guld med fårskinn.

- att den Kretensiske lagstiftaren Minos inte var någon mindre än den
Frisiske sjökonungen Minno.

- att den Romerske havsguden Neptunus i själva verket hette Neef-Teu-
nis, en Frisisk lyckosökare, som förde sitt folk till Fenicien år 2000 f.Kr.

- att de gamla Grekerna lärde sitt skriftspråk indirekt genom Feniciema
från Friserna.

■ att de moderna siffrorna inte ursprungligen var arabiska, utan av Gam-
malfrisiskt ursprung.

- att det forna England, en gång i tiden, liksom Botany Bay, var en straff¬
koloni.

Svammel? Fantasier? Spekulation i folks godtrogenhet?

Så tyckte den Frisiske vetenskapsman, som först fick i uppgift att tolka
det ålderdomliga språket i Oera Linda-krönikan. Men han fortsatte trots
allt med sin översättning. Efter hand som bokens ofattbara innebörd klarna¬
de för honom, bleknade hans tvivel: Oera Linda-krönikan var ingen fantasi,
ingen bluff. Den var den sanna historien om ett folk, som räddade sig från
ett land, som sjönk. Känt genom gamla sagor och myter, men främmande
för modem vetenskap. Den berättade om deras okända ättlingar, som ännu
i denna dag lever bland oss, skingrade över hela världen.

10

Oera-Linda-Krönikan.

Kronologi.

KRONOLOGI FÖR OERA LINDA-KRÖNIKAN.

F.Kr.2193: Altlands undergång.

2092: Magyarer och Finnar koloniserar Skandinavien från
öster.

2012: Magyarema tränger in i Friesland.

2000: Friesema koloniserar Fenicien.

1550: Friesema koloniserar Punjab.

1188: Odyssevs besöker Kalip, överprästinna i Walcheren
591: Friesema förlorar Danmark.

589: Mordet på Frana, Eerenmoeder på Texland.

559: Adela övertar makten.

557: Adela’s död efter Finnamas oväntade anfall.

540-530: ApolIonia’s skrifter med berättelsen om Friso,
Asega och Askar, kungar av Friesland.

303: Frethorik’s och Wiljo’s arbeten.

70: Konered’s dokument.

E.Kr. 11: Beeden’s alster.

803: Liko Over de Linda bevarar Oera Linda-krönikan.
1256: Hiddo Over de Linda räddar och återkopierar Oera
Linda-manuskripten.

1848: Aafjie Meylhof överlämnar boken till Comelius Over
de Linden.

1867: Comelius Over de Linden ger Dr. Eelco Verwijs till¬
stånd att översätta Krönikan.

Den äldsta läran.

DEN ÄLDSTA LÄRAN.

Hell er, alla FRY AS bam, som vilja det goda! Ty genom dem skall jor¬
den saliggöras. Lär och förkunna för folket:

Uur-Alda är den allra äldste och urgamle, ty han skapade alla ting. Uur-
Alda är allt i alla, ty han är evig och oändlig. Uur-Alda är allerstädes närva¬
rande, men kan aldrig ses. Därför blir hans väsen kallat ande.

Allt vi ser av honom, är de skapelser, som kommer och går genom hans
liv. Ty från Uur-Alda kommer alla ting. Allt går tillbaka till honom. Från
Uur-Alda kommer begynnelsen och slutet för alla ting, som återvänder till
honom. Uur-Alda är det enda, ursprungliga väsendet. All annan kommer
från honom och återvänder till honom. Från Uur-Alda kommer alla krafter
och de återvänder till honom. Därför är han allena skaparen och inget finns
till utan honom.

Uur-Alda skapade eviga lagar. Dessa är alla hans skapelses lagar. Det
finns inga goda lagar, som vilar på någon annan grundval.

Om än allt härrör från Uur-Alda, så är människomas ondska inte av ho¬
nom. Ondskan kommer ur slöhet, vårdslöshet och dumhet. Därför kan den
väl skada människan, men aldrig Uur-Alda.

Uur-Alda är själva visheten. De lagar, som han stiftat, finns i de böcker,
ur vilka vi kan lära dem. Förutom dessa finns ingen visdom att finna eller
samla. (Människorna kan se många ting, men Uur-Alda ser allting. Männi¬
skorna kan upptäcka mycket, men för Uur-Alda ligger allt öppet. Männi¬
skorna är män och kvinnor. Uur-Alda skapade båda.)

Människorna älskar och hatar. Uur-Alda allena är fullkomlig. Därför är
Uur-Alda den enda Guden och det finns inga andra Gudar jämte honom.
Med Juulens gång förändrar sig och växlar allt skapat. Uur-Älda ensam är
oföränderlig. Eftersom Uur-Alda är Gud, så förändras han inte. Eftersom
det är på det viset, är Uur-Alda den ende, som finns till, och allt annat är en
illusion.

Den äldsta läran.

ANDRA DELEN AV DEN ÄLDSTA LÄRAN.

Bland FIND AS folk finns falska lärare, som genom sin uppfinningsrike¬
dom blivit så onda, att de försöker inbilla sig själva och sina anhängare, att
de är den bästa delen av Uur-Aldas väsen, att deras ande är det bästa ur
Uur-Aldas ande och att Uur-Alda bara kan tänka med hjälp av deras hjärna.

Att vaije skapelse bara är en del av Uur-Aldas eviga väsen; den uppfatt¬
ningen har de stulit från oss. Men deras falska tal och måttlösa övermod har
bragt dem på irrvägar. Om deras ande verkligen vore Uur-Aldas ande, skul¬
le Uur-Alda vara dumheten själv istället för ljus och visdom.

Deras intellekt sysselsätter sig bara med, att göra vackra avgudabilder,
som de sedan tillber. FINDAS folk är ett ont folk. Ty även om de skenheli¬
ga i övermod påstå sig vara gudar, så har de också infört falska gudar till de
icke invigda. Nu förkunna de överallt, att dessa gudar skapat världen och
allt däri. Giriga avgudar, fyllda av avund och vrede, som vilja bli betjänade
och ärade av människorna och som kräva blodsoffer och fodra skatter.

Dessa skenheliga, falska män, som kalla sig själva Guds tjänare och präs¬
ter, hugger för sig, samlar och fördelar allt det, som offrats till avgudar, som
inte finns, för att behålla det för sig själva.

Alltsammans gör de med gott samvete, eftersom de betraktar sig själva
såsom gudar, vilka inte är ansvariga inför någon. Finns där då någon, som
genomskådar deras bedrägeri och offentliggör det, grips de av deras hejdu-
kar och bränns för sina lastbarheters skull under statligt ståhej till deras fal¬
ska gudars ära. I själva verket handlar de så, för att inte skada sig själva.

För att våra barn skall vara rustade mot deras onda avgudaläror, skall
Jungfrurna skydda dem genom att lära dem följande utantill:

UUR-ALDA VAR I BEGYNNELSEN OCH I ALLA TING. UUR-AL¬
DA ÄR SÅLEDES EVIG OCH OÄNDLIG. DÄRFÖR EXISTERAR
INGENTING UTAN HONOM.

GENOM OCH FRÅN UUR-ALDA UPPSTOD TIDEN OCH FÖD¬
DES ALLA TING. HANS EXISTENS TAR BORT TIDEN OCH ALLA
TING.

Detta måste göras klart och uppenbart så, att människorna också kan för¬
klara och bevisa det för andra. Har man övertygat någon så här långt, fort¬
sätter man vidare:

Vad beträffar vår egen existens, är vi en del av Uur-Aldas oändliga vä¬
sen, liksom allt skapat. Men beträffande vår gestalt, vårt sinne och alla våra
tankar, tillhöra dessa inte hans väsen. Allt detta är flyktiga ting, som uppen¬
barar sig genom Uur-Aldas ande. Endast genom hans vishet och på detta
sätt, framträder de och inte annorledes.

På grund av att hans existens ständigt förändras, kan ingenting bli bestå¬
ende. Därför växla alla skapade ting utseende, gestalt och tankar. Varken

13

Den äldsta läran.

Jorden eller något annat i skapelsen kan säga: "Jag är", utan bara "Jag var".
Inte heller kan en människa säga: "Jag tänker" utan blott "Jag tänkte".

Pojken skiljer sig från barnet och är större till växten. Han har andra
önskningar och böjelser och ett annat tänkesätt. Den, som är make och fa¬
der, tänker annorlunda än gossen. På samma sätt är det med vår tids gamla.
Det känner ju alla till.

Då nu var och en medger, att allting ständigt förändras, måste han också
erkänna, att han själv förvandlas i vaije ögonblick, också medan han säger
"Jag är", och att hans föreställningar ändrade sig, då han sade "Jag tänker".

Istället för att efterapa de onda FINDAS och säga: "Jag är - eller jag är
den bästa delen av Uur-Alda och bara genom oss kan han tänka", vill vi för¬
kunna överallt där så är nödvändigt:

Vi, FRYAS barn, är uppenbarelser ur Uur-Aldas vilja. I böljan små och
nakna, men ständigt strävande efter att utvecklas till fullkomliga människor,
utan att någonsin uppnå Uur-Aldas fulländning.

Vår ande är inte Uur-Aldas ande, den är bara ett återsken därav. Då
Uur-Alda skapade oss, lånade han oss sin visdom, hjärna, organ, minne och
många andra goda egenskaper, för att vi skulle kunna begrunda hans ska¬
pelse och lära känna hans lagar. Därav kan vi lära och därom kan vi tala -
allt till vårt eget bästa. Om inte Uur-Alda giviit oss våra kroppsdelar, så vo¬
re vi intet. Till och med hjälplösare än en manet, som viljelöst drivs omkring
av ebb och flod.

14

Den tidigaste historien.

DETTA ÄR DEN TIDIGASTE HISTORIEN.

Uur-Alda, som ensam är god och evig, var i begynnelsen. Sedan kom ti¬
den. Tiden frambragte alla Ting och även Jorden. Jorden alstrade alla gräs,
örter och träd, alla goda och alla onda djur. Allt, som var gott och kärt fram¬
bragte Jorden på dagen. Allt, som var ont och dåligt på natten. Efter den
tredje Juul-festen födde Jorden tre jungfrur:

LYDA skapades av glödande stoff.

FINDA skapades av hett stoff.

FRY A skapades av varmt stoff.

Emedan de kom nakna till världen, blåste Uur-Alda sin ande i dem, på
det att människorna skulle vara bundna till honom. Så fort de blivit vuxna,
erfor de glädje och njutning genom Uur-Aldas drömmar. Od parade sig in¬
nerligt med dem. Nu födde var och en tolv söner och tolv döttrar. Vid vatje
Juul-tid ett par. Från dem härstammar alla människor.

LYDA var svart och krushårig som lammen. Som stjärnor gnistrade hen¬
nes ögon. Ja, gamens ögon voro intet mot hennes.

Skarpsinniga LYDA! Hon kunde höra en orm krypa. Då det fanns fisk i
vattnet, undgick det inte hennes luktsinne.

Välskapta LYDA! Ett stort träd kunde hon böja. När hon sprang, krossa¬
des minsta blomma under hennes fotter.

Häftiga LYDA! Hennes röst var så högljudd, att alla varelser förskräck¬
tes, när hon skrek av ursinne.

Underbara LYDA! Lagar ville hon inte veta av. Hennes handlingar styr¬
des av hennes lidelser. För att hjälpa de svaga, kunde hon slå ihjäl de starka.
När hon gjort det, grät hon över deras döda kroppar.

Stackars LYDA! Hon blev grå av sitt okloka leverne. Till sist dog hon av
grämelse över sina barns elakhet. Dumma barn! De erkände sig skyldiga till
moderns död. De ylade och slogs som vargar. Under tiden åt fåglarna upp
liket. Vem kan hålla tillbaka sina tårar efter detta?

FINDA var gulhyad. Hennes hår liknade en hästman. Några träd kunde
hon väl inte böja. Men då LYDA dödade ett lejon, dödade hon väl tio.

Förföriska FINDA! Ljuv var hennes röst. Ingen fågel kunde sjunga som
hon. Hennes ögon var lockande och förledande. Den, som såg in i dem, blev
hennes slav.

Oärliga FINDA! Hon skrev tusentals lagar, men följde inte en enda. Hon
avskydde det goda för dess frimodighet, men för en smickrare gav hon sig
nästan helt. Detta blev hennes olycka. Hennes huvud var alltför fullt och
hennes hjärta för ädelt. Hon älskade bara sig själv och ville, att alla skulle
älska henne själv.

is

Den tidigaste historien.

Falska FINDA! Honungssöta var hennes ord, men den, som anförtrodde
sig åt henne, var nära sin olycka.

Själviska FINDA! Ett ord av motsägelse gjorde henne vild, medan de
hemskaste dåd inte bekom henne det minsta. Såg hon en ödla äta upp en
spindel, så ryste hon av fasa. Men om hennes bara mördade en FRYA,
svällde hennes barm av glädje.

Olyckliga FINDA! Hon dog i blomman av sitt liv och det är en gåta, hur
hon dog. Skenheliga bara. Under kostbara stenar begravde de hennes lik.
Med högtidliga tal söijde de ljudligt, för att bli hörda. Men i tysthet fällde
de inte en tår.

Avskyvärda folk. Lagen (tex) som FINDA efterlämnade, var sknven på
gyllene blad. Dock, för de bästa, som den var tillägnad, nyttade den aldrig.
De goda lagarna suddades ut och egoister skrev dåliga lagar istället.

O FINDA! Jorden skall fyllas av blod och dina barn skall meja männi¬
skornas huvuden som gräs.

Ja, FINDA, det är frukten av din fåfänga! Blicka ner från din vakt-stjäraa
och gråt!

16

Den tidigaste historien.

FRYA var vit som snön i morgonrodnaden. Det Ijlå i hennes ögon över¬
glänste regnbågens.

Vackra FRYA! Som middagssolens strålar, så glänste hennes hår, skirt
som spindelväv.

Kloka FRYA! Då hon öppnade sina läppar, tystnade fåglarna och inget
blad rörde sig.

Mäktiga FRYA! Vid en blick från henne lade sig lejonet ner vid hennes
fotter och ormarna höll tillbaka sitt gift.

Rena FRYA! Hennes mat var honung. Hennes dryck dagg, hopsamlad i
blommornas kalkar.

Förståndiga FRYA! Det första hennes bam fick lära sig, var självbe¬
härskning. Det andra var kärleken till dygden. Då de vuxit upp, lärde hon
dem att erkänna frihetens värde. Ty, sade hon, utan frihet är alla andra dyg¬
der bara bra för att göra er till slavar och er härkomst till evig smälek.

Milda FRYA! Aldrig lät hon gräva fram metall ur jorden för egen vin¬
ning. Då hon gjorde det, var det till allas nytta.

Lyckliga FRYA! Så som stjärnorna svärma runt jorden, så myllrade hen¬
nes barn kring henne.

Visa FRYA! Då hon uppfostrat sina barn till sjunde led, sammankallade
hon dem alla till Flyland. Där gav hon dem sin lag (tex) och sade: "Låt detta
bli er vägvisare, så kommer det aldrig att gå er illa!"

Utvalda FRYA! Då hon sagt detta, bävade jorden och Uur-Aldas hav.
Flylands jord sjönk sakta under deras fotter, ljuset fördunklades av tårar. Då
de såg sig om efter sin mor, hade hon redan uppstigit till sin vakt-stjärna.
Som ett sista tecken dundrade det ur ett moln. Blixtar skrev på himlen: VA¬
KA!

Förutseende FRYA! Landet, varifrån hon uppstigit, var nu en flod. Allt
utom hennes lag (tex), som kommit ur hennes händer, var begravt däri.

Lydiga barn! När de tagit sig samman, kastade de upp en hög kulle och
byggde en borg därpå. På dess väggar skrev de lagen (tex). För att var och
en skulle finna den, kallade de det kringliggande landet Texland. Därför
skall det landet också existera, så länge jorden består.

17

Golen

Borgtexter.

1 DETTA STÅR SKRIVET I ALLA fibRGAR:

Före katastrofen kom, var vårt land det vackraste på jorden. Solen lyste
och värmde, sällan blev det frost. Träd och buskar bar frukter och nötsorter,
som nu gått förlorade. Bland sädesslagen odlade vi inte bara korn, havre
och råg, utan också guldskimrande vete, som man kunde baka under sol¬
strålarna.

Tiden räknades inte, eftersom det ena året var lika lyckligt som det and¬
ra.

På ena sidan omslöts vårt land av Uur-Aldas hav, på vilket inget annat
folk varken kunde eller förmådde fara. På andra sidan gränsade vi till det
vidsträckta Twiskland, genom vilket FIND AS folk, på grund av de täta sko¬
garna och de vilda djuren, varken kunde eller fick komma.

Österut nådde vårt land ända bort till Aster-sjön och i söder ända till
Medelhavet.

Förutom små flöden fanns det 12 stora sötvattensfloder, som var oss giv¬
na genom Uur-Alda, för att bevattna vårt land och visa vårt tappra folk vä¬
gen ut till hans hav.

Vårt folk levde längs flodstränderna och på de vida slätterna, som ut¬
bredde sig utmed floden Rhen.

Mittemot Denemarken och Jutterlandet hade vi bosättningar med en
Borgfru (Godasburg). Därifrån fick vi koppar och jäm, såväl som tjära, beck
och andra nyttigheter.

Mitt emot det foma Westland låg Brittanja med alla sina tenn-områden.
Brittanja var de bannlystas land. De, som med sin Borgfrus hjälp flyttat dit,
för att få behålla sitt liv. Men, för att de inte skulle återvända hem, hade de
fått ett "B" tatuerat i pannan; De, som var förbannade i röd blodsfärg och
övriga missdådare i blå färg.

Dessutom hade vårt Sjöfolk och Köpmännen många bosättningar i de nä¬
ra Kreka-landen och i Lydia. I Lydia levde de svarta folken.

Eftersom vårt land var så stort och vidsträckt, hade vi många konstiga
namn De, som bodde österut i Denemarken kallades Jutter, eftersom de
knappt gjorde annat än "juttade" (bärga vid stranden) bärnsten.

De, som bodde på öama, kallades "Letne", eftersom de mest levde "vrle-
ten" (övergivna). Alla strand- och kustinnevånare från Denemarken till
"Sandfahl" kallades "Stjurar", "Sekampar" och "Angelfara". Angelfara kallade
man tidigare djuphavsfiskarna, som bara fiskade med agn och aldrig med
nät.

De, som uppehöll sig i de nära Kreka-landen, kallades "Kadheimer", ef¬
tersom de aldrig reste, d.v.s. lämnade sina hem, utan stannade vid kusten
(kade).

19

Borgtexter.

Saxmanner kallades de, som bodde i de höga länderna, som gränsar till
Twiskland, eftersom de alltid var beväpnade mot de vilda djuren och de
"brittne" (förrymda).

Dessutom hade vi namnen "Landsater", "Marsater" och 'Trä- och Skogsa-
ter".

DETTA STÅR SKRIVET I WARABORGEN VID ALDEGAS MYN¬
NING.

Waraborgen är ingen Jungfruborg. I den är alla in- och utländska varor
hopsamlade, som våra Sjömän fört med sig. Borgen ligger 3 "palen", det är
en halvtid (en halvtid = 3 timmar) söder om Medeasblick. Överskriften ly¬
der:

"Berg, böj era hjässor,
folk och strömmar gråt!

Ja, Skenland (Skandinavien) rodna,

Slavfolk, trampa på din klädnad, oh FRYA!"

År: 2193 f Kr.

Hur den onda tiden kom.

Vattentorta etter J oh. M ej er(165 Ijg*.

Fwinjn — ■

HUR DEN ONDA TIDEN KOM.

Hela den sommaren stod solen bakom molnen och ville inte se jorden.
Vinden vilade i sin håla, varigenom ånga och rök stod som pelare Över hus
och träsk. Luften var mulen och disig. I människomas hjärtan fanns varken
glädje eller munterhet. Mitt i denna stillhet böljade jorden bäva, som om
den vore döende. Berg revs isär och spottade eld och flammor. Andra berg
sjönk ner i sig själva, och där jorden förut haft plana slätter, höjde sig nu
berg.

Aldland, av Sjömännen kallat Altland, sjönk ner. Det vilda havet gick
högt över berg och dal, allt begrovs därunder. Många människor omkom vid
jordskred. Andra, som undkommit elden, drunknade i vattnet.

Men inte bara i HNDAS länder spydde bergen eld, utan också i Twisk-
land. Skogsbränder rasade överallt och då vinden blåste därifrån, täckte den
vårt land med aska.

Floder ändrade sitt lopp. Vid många mynningar bildades nya öar av sand
och drivande kreatur.

I tre år pågick detta. Då jorden åter hämtade sig, kunde man se hennes
sår. Många länder hade sjunkit, andra hade stigit ur havet. Twisklands sko¬
gar var till hälften förintade. Hopar av FIND AS folk kom, för att bemaktiga
sig de öde platserna. De våra, som flydde, dödades eller blev deras bunds¬
förvanter.

Sålunda blev oss vaksamhet dubbelt påbjuden och sammanhållning var
vårt starkaste skydd.

21

Vårt folks historia.

År. 2010 f. Kr.

DETTA ÄR VÅRT FOLKS HISTORIA.

Etthundraett år (d.v.s. 2092 f.Kr.) efter det Altland sjunkit, kom ett folk
österifrån. Detta folk hade fördrivits av ett annat. Bortom vårt Twiskland
kom de i inbördes strid. De splittrades i två hopar och drog åt varsitt håll.
Från den ena delen har vi inga underrättelser.

Men de andra inföll i vårt Schoonland. Detta land var glest befolkat,
isynnerhet vid östra kusten. Därför kunde de erövra detta utan strid och ef¬
tersom våra anförvanter tyckte synd om dem, ville de inte böija krig mot
dem.

Sedan vi lärt känna folket, vill vi nu skriva om deras seder och hur det i

fortsättningen gick för dem.

Folket var inte vilt, som så många av FINDAS släkter, utan de liknade
egyptierna och hade, som de, Präster. Eftersom de byggde sig tempel, hade
de även gudabilder.

Prästerna var de enda
Herremännen. De kallade
sig själva Magyarer. Deras
Överstepräst, som hette
Magy, var samtidigt Kung.
Resten av folket var utan
betydelse och helt underku¬
vat Prästerna. Folket hade
inte ens ett eget namn, men
vi kallade dem Finnar.

Ty, om också alla deras
fester var dystra och blodi¬
ga, var de så rituella, att vi i
det avseendet var dem un¬
derlägsna. Dock avundades
vi dem inte, ty de var slavar
under sina Präster och helt
underkastade deras reli¬
gion.

De ansåg, att det överallt fanns onda andar, som for in i människor och
djur. Men om Uur-Aldas ande visste de intet.

Folket hade stenvapen och Magyarema kopparvapen. Magyarerna berät¬
tade, att de kunde driva ut eller tillkalla andarna. Detta höll folket i ständig
skräck och ångest och man fann aldrig någon glädje hos dem.

När de slagit sig ner för gott, sökte Magyarerna vänskap med oss. De be¬
römde vårt språk, våra seder, våra kreatur och våra vapen av järn, vilka de
gärna ville byta mot sina smycken av guld och silver. De höll sig alltid inom
sina gränser. Därför slappnade vår vaksamhet.

22

Värt folks historia.

Just vid tiden för vår Juul-fest, 80 år senare, Överföll de oss oväntat, likt
en snöstorm och bröt in i vårt land. De, som inte kunde fly, blev dödade.

Vi anropade FRY A. Men Schoonländema hade försummat hennes råd.
Nu samlades alla krafter till vårt försvar. Tre timmars väg från Godasborg
hejdades de, men kriget fortsatte.

Kat eller Katerinne hette den kvinna, som var Borgfru i Godasborg. Kat,
som var stolt och högmodig, frågade inte efter varken råd eller hjälp från
Modern. När Borgherrama förstod detta, sände de själva bud till Texland
och vår Äremoder där. Minna, så var Modems namn, lät kalla samman allt
Sjöfolk och annat ungt folk från Öst-Flyland och Denemarken.

Från detta fälttåg härrör sig berättelsen om Wodin, som står skriven på
väggarna i alla borgar och som återges här.

c?

Vårt folks historia.

År: 2012 f. Kr.

WODIN.

I Aldergamude bodde en gammal Sjökung. Han hette Sterik och hans
rykte var stort. Denne åldring hade tre brorsöner: Wodin, den äldste, bodde
hos sina föräldrar i Lumka-malga-beie-mude nära Eemude i Öst-Flyland.
Han hade en gång varit Härförare. De två andra brorsönerna, Teunis och
Inka var Sjökrigare. De hade just kommit på besök hos sin farbror i Ålder-
gamude.Då nu de unga krigarna möttes, valde de Wodin till Härförare eller
Kung. Sjökrigama valde Teunis till Sjökung och Inka till Amiral.

Vårt folks historia.

Sjömännen seglade sedan till Denemarken och tog med sig Wodin och
hans tappra här. Vinden var gynnsam och de kom snabbt till Schoonland.

När våra nordiska bröder ställt sig under Wodins befäl, delade denne sin
mäktiga här i tre grupper. "FRYA" var deras stridsrop. Han besegrade Ma-
gyarer och Finnar, som om de var bara.

Då Magy fick reda på, att
hans folk blivit slagna överallt,
sände han bud med spira och
krona. Sändebuden sade till
Wodin: "Oh, du allermäktigas-
te Kung - vi ar skyldiga till det¬
ta. Men allt vi gjorde, skedde
av nödtvång. Du tror, att vi an¬
föll dina bröder i ont uppsåt,
men vi blev bortdrivna av våra
fiender och dessa är oss nu i
hälarna. Vi bad ofta er Borgfru
om hjälp, men hon brydde sig
inte om oss".

Magy påpekade vidare:
"Om vi fortsätter att döda
hälften av vårt folk i inbördes
strider, kommer de vilda fåra¬
herdarna att kasta sig över oss
och förinta oss alla. Magy äger
stora rikedomar. Han har in¬
sett, att FRYA är mycket mäk¬
tigare än alla våra andar
tillsammans. Han vill lägga sitt
huvud i FRYAS sköte. Du är
världens tappraste Kung och
ditt folk är av järn. Bli därför
vår Kung och vi skall alla bli
dina slavar.

Hur ärofullt vore det inte
för dig, om du kunde driva till¬
baka de vilda folken. Våra lu¬
rar skulle prisa dig och ryktet
om dina hjältedåd skulle spri¬
das vida omkring".

Wodin var stark, våldsam
och stridslysten, men inte klar¬
synt. Därför fångades han i de¬
ras fälla. Han kröntes av Magy.

Många Sjömän och Solda¬
ter gillade inte detta, utan
drog sig i all tysthet därifrån.

25

Vårt folks historia.

De förde med sig Kat, Borgfrun. Men Kat, som inte ville träda hram inför
Modem och Rådsförsamlingen, hoppade över bord. Då kom en storm och
drev skeppen upp på bankarna framför Denemarken. Men sjöfararna förlo¬
rade inte en enda man. Efteråt kallade de farleden för Kats-gat.

Efter det Wodin blivit krönt, gick han till attack mot ryttarhordema. Som
en hagelstorm överföll de Wodins här. Men de besegrades och flydde som
en virvelvind och syntes aldrig mera.

När Wodin återvände som segrare, gav Magy honom sin dotter till hus¬
tru. Därefter blev han hyllad med rökelse. Där var trolldomsörter i röken.

Wodin blev med tiden så högfärdig, att han skymfade och bespottade
FRYAS och Uur-Aldas ande, genom att böja sitt fria huvud inför de falska
gudabilderna.

Han regerade i sju år. Sedan försvann han. Magy påstod, att han uppta¬
gits bland gudarna och fortfarande härskade över folket. Men vårt folk
skrattade bara åt denna berättelse.

Då Wodin varit borta en tid, blev det konflikter. Vi ville välja en annan
Kung, men detta tålde inte Magy. Han hävdade, att detta var en rättighet,
som han fått av sina gudar. Förutom denna tvist, och oberoende av densam¬
ma, blev det bråk mellan Magyarer och Finnar. De ville varken ära Wodin
eller FRYA.

Men Magy gjorde som han själv ville, ty hans dotter hade fått en son med
Wodin. Nu ansåg Magy, att denne var av hög härkomst. Medan folken ännu
tvistade, krönte han gossen till Kung och gjorde sig själv till Kungens råds-
herre och förmyndare.

De, som aktade sina liv högre än rättvisan, lät honom hållas. Men de rätt¬
rådiga lämnade honom och drog bort. Många Magyarer flydde tillbaka med
sina trupper. Våra Sjömän skeppade in sig tillsammans med en skara modi¬
ga Finnar, som följde med dem som roddare.

26

Teunis och Inka.

An 2000 f.Kr

Teunis och Inka.

DENNA SKRIFT STÅR INTE ENBART PÅ WARABORGEN,
UTAN OCKSÅ PÅ STAVIABORGEN, SOM IIGGER BAKOM HAM¬
NEN I STAVOREN.

Då Teunis återvände med sina skepp, for han först till Denemarken, men
kunde inte landa där. Modern hade förbjudit det. Varken i Flyland eller på
något annat ställe fick han landa. Han skulle ha omkommit med sina män av
hunger och umbäranden, om de inte gått iland om natten och rövat. På da¬
gen for de vidare.

Medan de seglade utmed
kusten, kom de fram till ko¬
lonien Kadik, som kallades
så, eftersom hamnen var för¬
sedd med en kustvall av sten.
Här inköpte de allt, vad de
behövde för sitt livsuppehäl¬
le. Men Tutja, Borgjungfrun,
tålte inte, att de bosatte sig
där.

Efter räddningen råkade
de i gräl. Teunis ville fara
sjövägen genom Medelhavet
till de rika Kungarna i Egyp¬
ten, så som han gjort tidiga¬
re.

Men Inka invände, att han
fått nog av FINDAS folk.
Han menade, att någon högt
belägen del av Altland kan¬
ske blivit kvar som ö. Där
skulle han kunna leva fred¬
ligt med sitt folk.

När de båda bröderna in¬
te kunde enas, gick Teunis
bort och stack ner ett rött
baner i sanden och Inka ett
blått, baner. Nu kunde var
och en välja, vem han ville
följa. Märkligt nog övergick
de flesta Magyarer och Fin¬
nar till Inka, eftersom han
vägrat tjäna FINDA-folkets
Kungar.

27

Teunis och Inka.

Sedan de räknat in sitt folk och fördelat skeppen rättvist, skildes flottor¬
na. Från Teunis kom så småningom nyheter. Men Inka hördes aldrig av.

Teunis seglade utmed kusten genom sundet till Medelhavet. Vid Alt¬
lands undergång hade Medelhavets stränder också drabbats av förödelsen.
Många människor av FINDAS folkstam och även av LYDAS hade kommit
till vårt land och det närbelägna Krekaland. Många av vårt folk hade också
flyttat till LYDAS land.

Allt detta hade lett till, att Modem förlorat kontrollen över Qärran Kre-
kalanden. Teunis hade förutsett detta och därför ville han söka sig en god
hamn, från vilken han kunde fara på besök till de rika furstarna.

Men hans flotta och folk var så vanvårdade, att Kadheimarna tog dem för
sjörövare och avvisade dem överallt, där de försökte landstiga.

Till sist kom de dock till Phoenisius kust. Det var 193 år efter det Altland
sjunkit.

I närheten av kusten fann de en ö, som delades av två djupa sund, så att
den såg ut som tre öar. På den mellersta av dem slog de sig ner på en lämp¬
lig plats, vilken de senare befäste med en borgvall.

När de skulle ge den ett namn, blev de oense. Några ville kalla den Fry-
asborg och andra "Nef Teunia". Magyarema och Finnarna ville, att den skul¬
le kallas Thyrisborg. Thyr kallade de en av sina gudar och det var just på
hans årsdag, som de landat där.

Teunis samtyckte och de andra ville inte motsätta sig detta. Sedan de bli¬
vit väl hemmastadda, sände de några gamla Sjömän och Magyarer till Wall
och vidare till staden Sydon.

Först ville Kadheimarna inte veta av dem. "Ni är landstrykare från §är-
ran länder", sade de, "som vi inte kan respektera."

Men då vi ville sälja våra jämvapen till dem, ordnade det upp sig. De var
också lystna efter vår bärnsten. Deras nyfikenhet om denna hade ingen än¬
de. Men Teunis, som var mycket klarsynt, låtsades, att han inte hade mera
bärnsten eller jämvapen.

Då kom köpmännen och bad honom, att han skulle skaffa 20 skepp, som
alla skulle utrustas av dem med de bästa varor. Vidare erbjöd de honom
som roddare så mycket folk, som han behövde.

Tolv skepp lät han lasta med vin, honung och garvat läder. Därtill kom
betsel och sadlar, överdragna med guld; sådana man aldrig tidigare sett.
Med alla dessa skatter seglade Teunis in i Flyhavet.

Gaugreven på Väst-Flyland blev så begeistrad över alla dessa varor, att
han förmådde Teunis att bygga sig ett lagerhus vid mynningen till Flyhavet.

Den platsen kallades senare Almanaland och det marknadstorg i Wy-
ringen, där byteshandel fick ske, kallades "toletmark". Modem uppmanade
dem, att sälja allt utom jämvapnen, men ingen fäste något avseende vid
hennes råd. Då Thyriema fick fritt spelrum, kom de ideligen tillbaka. De
kom från när och fjärran för att frakta bort våra vapen, till stor skada för
vårt eget Sjöfolk. Efter detta blev det beslutat vid en allmän folkomröst¬
ning, att årligen endast lämna tillträde till sju Thyriska skepp och inte flera.

29

Teunis och Inka.

VAD SOM BLEV FÖLJDEN AV DETTA,

I det nordligaste hörnet av Medelhavet ligger en ö i närheten av kusten.
Nu kom Thyriema och frågade, om de fick köpa denna. Ett allmänt möte
utlystes om detta. Moderns råd inhämtades. Hon såg helst, att Thyrierna
höll sig på avstånd och därför menade hon, att detta inte var någon nackdel
för oss.

Dock, när vi senare upptäckte, vilket misstag vi gjort, kallade vi ön Miss-
elja (fel köp). Så småningom skulle det visa sig, att den gjorde skäl för nam¬
net.

Golema, så kallades de missionerande Prästerna från Sydon, hade väl in¬
sett, att landet var glest befolkat och långt borta från Modem. För att göra
ett gott intryck på oss, kallade de sig på vårt språk för: "ana trowe wydera"
(vigda åt troheten). Det hade istället varit bättre, om de kallat sig "fon there
trowe wendera" (bortvända från troheten) eller förkortat "tijuwendne” (triu-
wenden = druider), så som vårt sjöfolk senare också gjorde.

När Golema satt sig fast i Misselja (Massilia - Marseille) bytte deras
köpmän till sig vackra kopparvapen och allehanda smycken mot våra jäm-
vapen och hudar från vilda djur, sådant som det fanns gott om i våra sydlän¬
der.

Golema firade allehanda avskyvärda avgudafester. De lockade Kadhei-
maraa till sig med hjälp av sina unga, lättsinniga flickor och sötman i sitt be¬
rusande vin. Om någon av vårt folk blivit så upptänd, att hans liv var i fara,
gav Golema honom skydd och tillflykt. De skickade honom till "Phonisia",
det är palmlandet. Bosatte han sig där, tvingade de honom, att skriva till sin
släkt, vänner och bekanta, att landet var så gott och människorna så lyckliga
där, att ingen kunde föreställa sig det.

I Brittanien fanns det många män, men få kvinnor. Då Golema väl kände
till detta, hämtade de kvinnor överallt ifrån och skänkte dem till "britnema"
för inget. Alla dessa flickor blev deras lydiga tjänarinnor, som stal barnen
från Uur-Alda för att överlämna dem till sina egna, falska gudar.

30

Kriget mellan Kälta och Minerva.

Ar 1630 f. Kr.

KRIGET MELLAN KÄLTA OCH MINERVA.

Mellan den södra Rhenmynningen och Schelde ligger sju öar, vilka äro
uppkallade efter FRYAS sju Väktarflickor, vilket sedan blev namnet på
veckans dagar. Mitt på en av dessa öar står borgen Wallhallagara. Från dess
väggar är följande historia avskriven. Överskriften lyder:

LÄS -LÄR OCH VAKA!

Kriget mellan Kälta och Minerva.

563 år efter det Altland sjunkit, satt här en vis Borgjungfru, som hette
Minerva. Sjömännen hade givit henne binamnet Nyhellenia, Detta binamn
var väl valt, ty de råd, som hon gav, var nyare och klarare än andras. På mot¬
satta sidan av Schelde, i Flyborgen, satt Syrhed. Denna Borgjungfru var fylld
av ränker. Skön var hennes anblick och snabb hennes tunga. Men rådet, hon
gav, var alltid klätt i dunkla ord. Därför kallades hon Kälta av Sjömännen.
Lantbefolkningen trodde dock, att det var ett äronamn.

I Modems testamente nämndes Rosamunde som första, Minerva som
andra och Syrhed som tredje följeslagarinna. Minerva brydde sig inte om
detta, men Syrhed kände sig kränkt över det. liksom en utländsk furstinna
ville hon bli ärad, fruktad och tillbedd.

Minerva däremot ville endast bli älskad. Slutligen kom alla Sjömän för
att hylla Minerva, ända från Denemarken och Flyhavet.

Detta förargade Syrhed, ty hon ville stå över Minerva. För att hon riktigt
skulle imponera med sin vaksamhet, försåg hon sitt baner med en tupp.

Minerva å sin sida avbildade då en vallhund och en nattuggla på sitt ba¬
ner. Hon förklarade, att hunden vakar över hjorden åt sin herre och nattug¬
glan håller uppsikt över fälten, så att de inte blir förstörda av råttorna.

Men den liderlige och högmodige tuppen hyser inte vänskap med någnp,
Istället har han ofta mördat sina närmaste släktingar.

32

Kriget mellan Kälta och Minerva.

Kälta måste nu erkänna, att hon begått ett misstag, och då blev hennes
elakheter ännu värre. I tysthet lät hon kalla Magyarer till sig, för att lära
henne sina trollkonster. Då hon blivit fullärd, kastade hon sig i Golemas ar¬
mar och sina missgärningar kunde hon aldrig sona.

När hon märkte, att Sjömännen alltmer drogo sig undan från henne, för¬
sökte hon vinna dem tillbaka genom att skrämma dem. Då fullmånen sken
på himlen och havet stormade, sprang hon över det vilda vattnet under det
hon ropade till Sjömännen, att de alla skulle omkomma, om de inte tillbad
henne. Till sist förvände hon deras syn, så att Sjömännen såg vatten istället
för land och land istället för vatten. På detta sätt förliste månget skepp med
man och allt.

På den första Vapenfesten, när alla hennes undersåtar var beväpnade, lät
hon skänka ut tunnor med öl. I ölet hade hon hällt en trolldryck. Sedan fol¬
ket fyllnat till, steg hon upp på en stridshingst och lutade huvudet mot sitt
spjut. Morgonrodnaden kunde inte vara vackrare. När hon såg, att allas ög¬
on riktades mot henne, öppnade hon läpparna och talade:

"FRYAS söner och döttrar! Ni vet väl, att vi på sistone haft mycket lidan¬
de och sjukligheter, eftersom Sjömännen inte kommer hit för att köpa vårt
pergament. Men ni vet inte, varför detta hänt. Länge har jag tigit, men nu
kan jag inte längre.

Hör på, vänner! Ni skall få veta, vem, som är ansvarig för detta. På andra
sidan Schelde, där de har förbindelse med nästan alla hav, gör man idag
pergament av vassblad. Därigenom sparar de linet och kan vara förutan oss.
Eftersom tillverkningen av pergament i alla tider varit vårt huvudsakliga le¬
vebröd, ville Modern, att man skulle överlåta detta åt oss. Men Minerva har
förhäxat hela folket. Ja, förhäxat mina vänner! liksom alla våra kreatur,
som nyligen självdog. Detta måste upphöra! Jag kan säga er, att om jag inte
vore Borgjungfru, visste jag nog, vad jag skulle göra: Jag skulle bränna hä¬
xan i hennes näste!"

När hon yttrat sitt sista ord, skyndade hon sig till sin borg. Men det
druckna folket var så förhäxat av henne, att de inte förmådde besinna hen¬
nes ord. I vanvettig iver gick människorna, dolda i nattmörkret, över Schel¬
de och stormade modigt Minervas borg.

Sitt mål uppnådde Kälta dock inte, ty Minerva och hennes Jungfrur jäm¬
te Lampan blev alla räddade av de påpassliga Sjömännen.

33

/

Historien om Jon.

År: 1630 f.Kr.

HISTORIEN OM JON.

Jon, Jhon och Jan betyder detsamma som "att ge". Detta beror på Sjö¬
männens uttal. De förkortar ofta allt på grund av de långa avstånden och
höga ropen.

Jon var Sjökung och född i Alderga. Han hade seglat bort på Flyhavet
med 127 skepp, utrustad för en lång utlandsresa och rikt lastad med bärns¬
ten, tenn, koppar, järn, dukar *

och linne, samt filt, säl-, bäver

och kaninskinn. Egentligen ^ I M

skulle han också ha tagit om- mmrfcslk

bord skrivfilt (pergament). §

Men då Jon fick se, hur Kälta Jrj

förstört vår ärorika borg, blev

han så harmsen, att han med

allt sitt folk anföll Flyborgen

och som vedergällning tände

den röde hanen där. Hans (S o’*)w{i!D

Amiral och några av hans folk

räddade Lampan och Jungfrur- 1

na. Men Syrhed eller Kälta J

lyckades de inte att ta fast.

Hon klättrade ut på det ytter- ( y.-V

sta bröstvärnet. Alla trodde, att i *.• J

hon nu säkert skulle omkom- y. '/

ma i flammorna. Men vad

skedde? Medan allt folket, ste-

la av skräck, betraktade skåde- fl

spelet, kom hon ridande emot !! I I

dem på sin häst, vackrare än I I

någonsin, och ropade till dem: — —-J

Schelde och när Sjömännen
så^ detta, ropade de: "yi följer

Vid den tiden var Rosamun- ■ / '

de Moder. Hon gjorde av kär- )

lek allt, som stod i hennes
makt för att bevara freden.

Men då hon märkte, hur illa

det stod till, gjorde hon proces- ~1

ärak^aVf^V-

<é> jökutzqzn, Q- o Yi

34

Historien om Jon.

sen kort. Hon sände genast budbärare till alla landets delar och proklame¬
rade undantagstillstånd.

Landets försvarare strömmade till från när och fjärran. De stridande
kontrahenterna togs tillfånga, men Jon lyckades rädda sig och sina män på
sin flotta.

Han tog med sig båda Lamporna och Minerva samt Jungfrurna på de bå¬
da borgarna. Helpr-jik, Härföraren, bannlyste honom, men eftersom alla
vapenföra män befann sig på andra sidan Schelde, seglade Jon ut i Flyhavet
och vidare till våra öar. Hans Sjömän och många av vårt folk gick ombord
med hustrur och barn.

Historien om Jon.

När Jon insåg, att man önskade straffa faans folk som missdådare, drog
han sig undan i hemlighet. Det gjorde han rätt i, för alla våra öinnevånare
och folket vid Schelde, som kämpat, blev sända till Brittanien. Detta var ett
stort misstag. Nu kom början till slutet.

Kälta, om vilken man sade, att hon kunde gå lika bra på vattnet som på
land, begav sig nu till fastlandet och vidare till Misselja. Sedan kom Goleraa
farande med sina skepp från Medelhavet till Kadik. De seglade förbi våra
södra länder för att anfalla Brittanien. Men de kunde inte få fast fot där, ef¬
tersom ledarna var dem för starka och de landsförvista ännu var av FRYAS
folk.

Men då kom Kälta och sade: "Ni är födda fria! För någon liten förseelse
har man deporterat er. Inte för att ni skall bättra er, utan för att ni, med ert
arbete, skall utvinna tenn åt dem. Om ni vill bli fria igen, lyd mitt råd och
lev under mitt beskydd. Ge er iväg! Vapen skall ni få av mig och jag skall va¬
ka över er!"

Som en löpeld spreds detta över ön och innan Kodar löpt genom ännu en
Juul, var Kälta härskarinna över dem alla, inklusive Thyriema och över alla
våra sydländer ända bort till Seine.

Men då Kälta inte ens litade på sig själv, lät hon bygga en borg i det
nordliga berglandet. Den kallades Kältaborgen och står där än idag, men nu
heter den KEREN-AK.

Från denna borg härskade hon som en äkta Moder över sina anhängare.
Dock mot folkets vilja, som därför kallade sig "Kältaner".

Golema kom med tiden att härska över hela Brittanien. Detta berodde
delvis på, att det inte längre fanns några borgar eller Borgjungfrur där och
dels på, att de inte hade någon äkta Lampa. På grund härav kunde Kältas
folk inget lära. De blev dumma och avundsjuka. Sedan Golema berövat
dem alla deras vapen, leddes de omkring som en tjur med ring i näsan.

36

Ur Minnos skrifter.

Ar.1600f.Kr.

UR MINNOS SKRIFTER:

När Nyhellenia, som egentligen hette Minerva, väl var installerad, tyckte
Kreka-länderaas folk lika mycket om henne som värt eget folk. Då kom
några Furstar och Präster till hennes borg och frågade Minerva, var hennes
arv fanns. Hellenia svarade: "Mitt arv bär jag i mitt hjärta. Det jag ärvt, är
kärlek till visdom, rätt och frihet. Om jag förlorar dessa, är jag lik den ring¬
aste av era slavinnor. Nu utdelar jag oegennyttigt mitt råd, men skulle jag
sälja det, skulle ni gå omkring och spotskt utropa: "Er lydiga tjänarinna, er
kloka Hellenia!"

Furstarna och Prästerna förfelade
med sina frågor sitt mål. Ty folket,
som älskade Hellenia och följde hen¬
ne, antog detta namn som ett äro-
namn. Då Prästerna insåg, att de
misslyckats, gick de sin väg och bakta-
lade Minerva. De sade, att hon förhä¬
xat folket. Men vårt folk och
Kreka-landens goda innevånare inty¬
gade överallt, att det bara var elakt
förtal.

En gång kom Prästerna och frågade
Minerva: "Om du nu inte är någon hä¬
xa, vad betyder då äggen, som du alltid
har hos dig?"

Minerva svarade: "Dessa ägg är en
symbol av FRYAS råd. De innehåller
vår och hela människosläktets framtid.

Tiden måste kläcka fram dem och vi
måste vaka över, att inget ont vederfa¬
res dem." Prästerna menade: "Bra sva¬
rat. Men vartill tjänar då hunden, som
du leder i din högra hand?"

Hellenia svarade: "Har inte herden en vallhund, för att hålla samman sin
hjord? Det, som hunden är för fåraherden, det är jag i FRYAS tjänst. Jag
måste vaka över FRYAS hjord."

"Det är bra", sade Prästerna, "men säg oss nu, vilken uppgift fyller nattug¬
glan, som alltid sitter på din skuldra? Är det ljusskygga djuret kanske teck¬
net på din egen klarsyn?"

"Nej", svarade Hellenia, "men den hjälper mig att komma ihåg en sorts
människor, som strövar på jorden och liksom detta djur huserar i tempel
och hålor och bökar runt i mörkret. Dock inte som detta djur, vilket befriar
oss från möss och andra plågor. Utan sådana, som tänker ut ränker för att

.DEÄ E-|n£HALENM.J
AE- IANVäIrI t\|v$j
:ÄM BACTH I VififRo,
S E -~E-jS V ,1S- V-R- b M

37

Ur Minnos skrifter.

beröva andra människor deras vetande för att förslava dem och suga deras
blod, som iglama gör."

En gång kom Prästerna tillsammans med en hop människor (pesten hade
då kommit över landet) och sade till Minerva: ”Vi håller alla på att offra till
gudarna för att awäija pesten. Vill du inte hjälpa till att stilla deras vrede,
eller har du själv bringat pesten över landet med dina konster?"

"Nej", svarade Minerva, "jag känner inte några gudar, som är så onda.
Därför kan jag inte heller be dem att bättra sig. Jag känner bara en gud och
det är Uur-Aldas ande. Eftersom han är god, gör han inte heller något ont."

"Varifrån kommer då allt detta lidande över världen?" frågade Prästerna.

"Allt ont kommer från er och de dumma människor, som låter sig fångas
av er."

"Om nu din gudom är så mycket bättre, varför avvärjer han inte det on¬
da?" frågade Prästerna.

Hellenia svarade: "FRYA har fört oss ut på vägen och Kodar - det är ti¬
den - måste göra resten. För olyckor finns råd och hjälp. Uur-Alda vill dock,
att vi själva skall söka den, för att bli starka och därigenom finna visdom.
Vill vi inte, utlämnar Uur-Alda oss åt vår egen hjälplöshet, för att vi skall få
erfara, vad som blir följden av förståndighet eller dåraktigat uppförande."

Då sade en Furste: "Jag skulle tro, att det är bäst att underkasta sig dig!"

"Det är möjligt" svarade Hellenia, "ty då skulle människorna förbli dum¬
ma som får och du och Prästerna skulle vakta dem, men också klippa dem
och föra dem till slaktbänken. Men så vill inte vår gud. Han vill hellre, att vi
hjälper varandra och att var och en blir fri och klok. Detta är också vår vilja.
Därför väljer vårt folk sina Ledare, Grevar och Rådgivare bland de klokaste
och godaste människorna, för att alla skall göra sitt bästa för att bli kloka
och goda. Om vi handlar så, förblir vi enade och lära folket, att bli kloka och
att endast visa gärningar leder till fullkomlighet."

38

Ur Minnos skrifter.

"Detta är en god ide", menade Prästerna, "men då du nu anser, att pesten
uppstod som en följd av vår dumhet, kunde väl Nyhellenia vara så god och
låna oss något av det nya ljuset, som hon är så stolt över."

"Ja", svarade Hellenia, "korparna och andra fåglar uppsöker bara skämda
as. Men pesten älskar inte bara kadaver, utan också usla seder och lustar.
Om ni verkligen vill, att pesten skall vika från er och inte mera komma till¬
baka, måste ni fördriva era fördärvliga lustar, för att ni alla skall bli rena,
både inom och utom er."

"Vi medger, att rådet är gott", sade Prästerna, "men säg oss, hur skall vi få
alla människor, som står under vårt herravälde, att inse detta?"

Då reste sig Hellenia upp från sitt säte och tog till orda: "Sparvarna följer
ju såningsmannen och folken sina goda Furstar. Därför passar det sig, att ni
böijar med att rena er själva, så att ni kan uppträda frimodigt utan att skäm¬
mas för er egen vandel. Men istället för att luttra folket, har ni hittat på
smutsiga fester, under vilka man super ända tills man slutligen vältrar sig
likt svin i gyttjan för att sona sina orena lustar."

Folket böljade nu att skräna och bespotta Prästerna. Därför vågade des¬
sa inte fortsätta ordstriden vidare.

Nu skulle man väl ha trott, att Prästerna överallt tvingat samman folket,
för att driva oss alla ur landet. Men nej, istället för att svartmåla Minerva,
vandrade de omkring överallt - även till de närbelägna Kreka-landen ända
bort till Alperna - och förkunnade, att det hade behagat den högste guden,
att sända sin kloka dotter Minerva, med binamnet Nyhellenia, i ett moln
över havet till människorna, för att utdela goda råd bland dem. Alla, som
ville höra på henne, skulle bli rika, lyckliga och en gång herrar över alla jor¬
dens kungariken. Prästerna ställde Minervas bilder på sina altaren eller .sål¬
de dem till dumma människor.

Vidare förkunnade de överallt råd, som hon aldrig uttalat och berättade
om underverk, som hon aldrig utfört. Genom list gjorde de sig till herrar
över våra lagar och föreskrifter. Genom vilseledande tal smilade de in sig
och förstörde allt. De tog också Prästinnor i sin tjänst, som egentligen stod
under FASTAS beskydd, vår första Äromoder, för att vaka över det heliga
Ljuset. Men Ljuset hade de själva tänt.

Istället för att bibringa Prästinnoma visdom och senare skicka ut dem
bland folket för att vårda sjuka och undervisa ungdomen, fördummade de
dem och tillät dem aldrig att röra sig fritt

De fick också tjänstgöra som rådgivare. Men deras råd kom bara sken¬
bart ur deras mun, ty det var inget annat än Prästernas egna önskningar,
som de endast upprepade.

När Nyhellenia dött ville vi välja en ny Moder. Några av oss ville resa till
Texland, för att söka efter en där. Men Prästerna, som åter stod i anseende
hos sitt eget folk, tillät inte detta och förklarade henne ohelig inför allt fol¬
ket.

39

Slutet på Minnos skrifter.

MINNOS SENARE SKRIFTER:

När jag med mitt folk rest bort från Athenia, kom vi slutligen till en 5,
som mitt manskap kallade Kreta. Detta på grund av de vilda skrik ("vua wil-
da kreta kreta"), som folket upphov vid vår ankomst. Men då de såg, att vi
inte hade några krigiska avsikter, lugnade de sig och tog emot oss. Till sist
kunde jag byta till mig en hamn och ett stycke jord för en båt med järn¬
malm.

När vi bott där en tid och innevånarna märkte, att vi inte höll oss med
slavar, blev de mycket förvånade. Jag berättade för dem, att vi hade lagar,
där samma rätt gällde för alla. Då ville folket också ha sådana lagar. Knappt
hade de fått dem, förrän det uppstod en stor förvirring i landet. Ledarna
och Prästerna gjorde gällande, att vi eggat deras folk till uppror och folket
bönföll oss om skydd och hjälp.

Ledarna, som insåg, att de höll på att förlora sitt rike, gav då folket sin
frihet. De kom till mig för att be mig fastställa en lagbok ("esega bok"). Men
folket var inte vana vid frihet och därför fortsatte Herrarna att härska efter
sitt eget godtycke.

När den värsta stormen lagt sig, böljade de utså tvedräkt mellan oss. De
berättade för mitt folk, att jag bett om deras hjälp till att för alltid vara deras
Kung.

En gång fann jag gift i mitt mjöd. Så när händelsevis ett skepp från Fly-
land seglade förbi oss, for jag i all hemlighet iväg med detta.

Efter mina egna erfarenheter därifrån, vill jag med denna berättelse bara
säga, att vi aldrig skall inlåta oss med FINDAS folk, var de än är. De är lika
fulla av ränker, som deras söta viner av dödligt gift.

40

Minnos anvisningar och efterlämnade skrifter.

PRAKTISKA ANVISNINGAR UR MINNOS EFTERLÄMNA¬
DE SKRIFTER.

Minno var en gammal Sjökung, profet och filosof. Han gav innevånarna
på Kreta deras lagar. Han var född på Lindaorten. Efter ett kringflackande
liv hade han sedan lyckan att få dö i Lindahem.

Om vår granne äger ett stycke land eller vatten, som vi väl kunde ha an¬
vändning för, passar det sig, att höra sig för om köp. Vill han inte sälja lan¬
det eller vattnet, får man låta honom behålla det. Ty, i enlighet med
FRYAS råd, vore det orätt, att inte respektera detta.

När grannar tvista och gräla om någonting och de söka oss för att få med¬
ling, skall man hellre undanbe sig detta. Men om de fortfarande insistera,
skall man göra det ärligt och rättskaffens.

Kommer någon och säger: Jag har en tvist och nu måste du hjälpa mig -
eller en annan kommer och säger: Min son är minderårig och besvärlig. Jag
är gammal. Därför vill jag ha dig till förmyndare över honom och mitt land,
tills dess han är fullvuxen - skall man avböja detta, så att inte tvistefrågor
kommer i konflikt med våra fria seder.

Om en utländsk köpman kommer till den fria marknaden i Wyringen el¬
ler Almaland och bedrar oss, skall han genast straffas. Gärningen skall ge¬
nom Jungfrurna bli känd över hela landet. Återvänder han sedan, skall
ingen köpa av honom. Han får återvända dit, varifrån han kommit.

När de köpmän utses, som skall gå på marknad eller resa med flotta,
skall man välja sådana, som är väl kända och har ett gott rykte hos Jungfrur¬
na. Inträffar det ändå, att en usel man och bedragare finnes bland dessa,
skall de andra hindra honom i hans uppsåt. Har han redan begått ett brott,
måste detta sonas och mannen drivas ur landet. Vårt namn skall hållas i ära
överallt på jorden.

Men befinner vi oss på en utländsk marknad, antingen nära eller fjärran,
och folket tillfogar oss skada eller stjäl från oss, skall vi genast ge igea Även
om vi vill göra allt, för att bevara freden, skall inte våra halvbröder missakta
oss, eller inbilla sig, att vi är rädda.

I min ungdom bröt jag väl ibland mot lagarna. Efteråt har jag ofta tackat
FRYA och våra förfäder för deras råd och för lagarna, som de samman¬
ställt

Uur-Alda eller Allfadern har givit mig många år Jag har rest i många län¬
der och över många hav. Efter allt jag sett, är jag övertygad om, att vi en¬
samma är utvalda av Uur-Alda att ha lagar. LYDAS folk varken kan stifta
eller hålla lagar. De är för dumma och ociviliserade for detta.

Många av FINDAS släkter är nog kloka, men giriga, högmodiga, falska,
okyska och mordlystna. Grodorna blåser upp sig och kan bara krypa. Pad¬
dorna ropar Verk, werk", men gör inget annat än hoppar omkring och dri-

Minnos anvisningar och efterlämnade skrifter.

ver hyss. Korparna ropar "spärr, spärr", men stjäl och slukar allt, som de får i
näbbet

FIND AS folk liknar dem alla. De pratar för jämnan om goda lagar. Alla
vill vidtaga åtgärder, för att förebygga det onda, men själv vill ingen känna
sig bunden av dem.

Den, som är listigast och därigenom starkast, gal högst och försöker få de
andra att underordna sig hans vilja. Tills det kommer någon, som i sin tur
driver honom från pinnen.

Ordet "EWA" är för heligt, för att beteckna något trivialt. Därför har
man lärt oss säga "EWIN". "EWA" är lagar, som är inpräntade i alla männi¬
skors sinnen på samma sätt, för att de skall veta, vad som är rätt och orätt.
Då kan de bedöma sina egna och andras gärningar och om de har alstrats i
god tro och ej är förrädiska.

"EWA" har också en betydelse: "EWA" betecknar även något lugnt och
stilla, så som det spegelblanka vattnet, vilket inte rörs upp av vinden eller
något annat. Blir vattnet upprört, blir det grumligt och svallar. Men det läg¬
ger sig alltid till ro. Sådant är vattnets natur, liksom benägenheten till rätt
och frihet, som finns i FRYAS bara.

Denna läggning har vi fått genom Uur-Aldas, vår faders ande, som talar
genom FRYAS barn. Så skall det evigt förbli.

"EWA" är också en annan sinnebild för Uur-Aldas ande, som i evighet
förblir rättfärdig och oförstörbar, också om det står illa till med hans skapel¬
se. Eviga och oförstörbara är vishetens och rättvisans kännetecken. Något,
som måste omvittnas av alla hederliga människor och beaktas av alla doma¬
re.

Om vi alltså vill ge människorna föreskrifter och bestämmelser av bestå¬
ende värde, måste alla människor behandlas likvärdigt och domarna måste
avkunna sina bindande domar efter dessa lagar.

Om något brott begås, där det inte finns några lagar, måste man inkalla
ett allmänt möte. Där måste det dömas i enlighet med den moral, som Uur-
Aldas ande inger oss, för att kunna döma allt rättvist. Om vi handlar så,
skall vi aldrig döma falskt.

Gör man inte rätt utan orätt, uppkommer krig och tvedräkt bland folken
och länderna. Därigenom uppstår en inre oro, varigenom allt störtas i oord¬
ning och fördärv.

Oh, du dåraktiga folk! Medan vi inbördes träta och skada varandra, går
FINDAS ondskefulla folk till angrepp med sina falska präster, för att röva
våra ägodelar, skända våra döttrar, fördärva våra seder och till slut fästa
slavkedjor om vaije fri hals!

42

Slutet på Minnos skrifter.

SLUTET PÅ MINNOS SKRIFTER:

Hämedan står de tre principer, på vilka dessa lagar grundas:

1. Var och en vet, att han måste ha sitt livsuppehälle. Blir detta undan¬
hållet någon, vet han inte, vad han skall ta sig till för att överleva.

2. Alla vuxna människor uppmanas att föda b am. Om detta förhindras,
vet ingen, vad ont därav kan komma.

3. Var och en vet, att han vill leva fri och ostörd samt att andra också vill
göra det.

Som en garanti för detta, har följande lagar och bestämmelser stiftats.
FINDA-folket har också sina föreskrifter och bestämmelser. Men dessa är
inte rättvisa, utan bara till fördel för Furstar och Präster. Därför är också
ders länder alltid fyllda av tvister och mord.

1. Om någon är i nöd och inte kan hjälpa sig själv, måste Jungfrurna un¬
derrätta Greven om detta. Ty en stolt FRYA-man avskyr att göra detta
själv.

2. Blir någon fattig på grund av att han inte vill arbeta, måste han drivas
ur landet. Ty de fega och lata är besvärliga och onda till sinnet. Därför mås¬
te man göra sig kvitt dem.

3. Varje ung man skall söka sig en brud. När han är 25 år, passar det sig
att han gifter sig.

4. Är någon 25 år gammal och ännu inte har någon arvinge, skall man
fördriva honom ur hans hus. Ungdomarna bör undvika honom. Tar han sig
ändå ingen fru, skall man förklara honom död och han måste lämna landet,
för att inte uppväcka mer förargelse där.

5. Om någon är impotent (släktmässigt), måste han förklara detta offent¬
ligt, så att ingen behöver vara rädd för honom eller skydda sig mot honom.
Sedan får han gå vart han vill.

6. Bedriver han ändå otukt, får han fly. Flyr han inte, skall han överläm¬
nas till de bedragna för hämnd. Ingen får hjälpa honom.

7. Om någon stjäl annans egendom och därvid blir fasttagen, måste han
gälda det stulna trefaldigt. Stjäl han något på en resa, måste han skickas till
Tennianden. Vill den bestulne förlåta honom, får han göra det. Men uppre¬
pas brottet, kan ingen ge honom friheten.

Gertmannemas historia.

Ån 1550 f. Kr.

DETTA HANDLAR OM GERTMANNERNA.

När Nyhellenia eller Minerva dött, uppförde sig Prästerna, som om de
vore med oss. För att demonstrera detta, utropade de Hellenia till gudinna.
Inte heller ville de välja någon annan Moder efter henne. De påstod, att de
befarade, att det bland Jungfrurna inte fanns någon, som de kunde lita på
som Minerva, som bar tillnamnet Nyhellenia. Men vi ville inte erkänna Mi¬
nerva som gudinna, därför att hon själv förklarat, att ingen kunde vara så
god och fullkomlig som Uur-Aldas ande.

Därför valde vi Gert, Pires dotter, till vår Moder. Då Prästerna såg, att
de inte kunde "steka sina sillar" på vår eld, gick de ut från Athenia och sade,
att vi av avund inte ville erkänna Minerva som gudinna, därför att hon visat
den inhemska befolkningen så mycken kärlek. Därefter gav de folket statyer
av henne och försäkrade, att de fick bedja dessa om allt, så länge de var
henne trogna.

Genom sådana historier uppeggades det dumma folket mot oss och till
sist kom det till stridigheter. Men vi hade byggt vår borgvall av sten med två
förgreningar mot havet. Därför kunde de inte komma åt oss.

Dock - vad hände?

En egyptier, som var Överstepräst, med ljusa ögon och klart förstånd -
hans namn var Sekrops - kom till dem för att ge råd. Då Sekrops insåg, att
han inte kunde storma vår mur med sina män, sände han bud till Tyrus.
Därifrån seglade 300 skepp, fyllda av "salt-atha" (bergssoldater). De kom
oväntat inseglande i vår hamn, medan alla våra män höll på att försvara
borgmuren. Så fort de intagit hamnen, ville de vildsinta krigarna plundra
byn och skeppen. En av krigarna hade redan våldtagit en flicka. Detta ville
Sekrops inte tolerera. De Tyriska Sjömännen, som ännu hade FRYAS blod
i sina ådror, sade: "Om ni fortsätter med detta, låter vi röde hanen häija vå¬
ra skepp och ni skall aldrig mera återse era berg!"

Sekrops, som inte ville veta av mord och förstörelse, sände bud till Gert,
för att kräva borgens kapitulation. Hon skulle fritt få avtåga med alla sina
levande och döda inventarier och hela sitt följe. Den klokaste av Borgher-
rama insåg klart, att borgen inte kunde hållas. Han rådde därför Gert, att
genast ge sig, innan Sekops blev ursinnig och ändrade sig.

Tre månader därefter drog Gert bort med de bästa FRYA-sönema och
sju gånger tolv skepp.

Så snart de kommit en bit utanför hamnen, möttes de av trettio skepp
från Tyrus med kvinnor och barn ombord. De ville segla till Athen. Men då
de hörde, hur sakerna stod till där, anslöt de sig till vår Moder Gert.

44

Tyriemas Sjökung ledde dem allesammans genom det sund, som då för
tiden mynnade ut i Röda Havet. Slutligen landade de vid Punjab, på vårt
språk "fem vatten", eftersom fem floder där strömmar mot havet

Här bosatte de sig. Landet kallade de Gertmannja.

När kungen av Tyrus senare upptäckte, att hans bästa Sjömän givit sig
iväg, sände han iväg alla sina skepp och sina vilda krigare efter dem, för att
fånga dem, döda eller levande.

Men då de kom fram till sundet, bävade både jorden och havet. Jorden
lyfte sig så högt att allt vatten rann ur sundet och de gyttjiga stränderna re¬
ste sig mot förföljarna som en fästningsvall. Detta skedde på grund av Geit-
mannemas dygder, som var och en kan förstå.

45

Gudaspråket.

GUDASPRÅKET.

HÄR ÄR NU MTIT RÅD.

Om ni önskar att själva få ärva jorden, bör ni inte låta något annat språk
än Guds-språket komma över era läppar. Vårda också ert eget språk, så att
det blir fritt från främmande ljud. Vill ni att några av LYDAS och FINDAS
barn skall stanna kvar, gör på samma sätt.

Öst-Skenl ändarnas språk har förvrängts av Magyarema och Kältas an¬
hängares språk har förvrängts av Golerna. Vi har nu av barmhärtighet upp¬
tagit de återkomna efterföljarna till Hellenia mitt ibland oss. Men jag
fruktar och är ängslig för, att de kommer att återgälda vår mildhet med att
fördärva vårt rena språk.

Mycket har vederfarits oss, men bland alla Borgar, som blev förstörda
och utplånade under den onda tiden, har Irtha låtit FRYAS-Borgen stå
orubbad.

Jag får vid detta tillfälle också framhålla, att FRYAS- och Gudaspråket
alltid bevarats rent här. På Texland bör man därför grunda skolor och ung¬
domen måste skickas hit från alla stater, som håller på de gamla sederna.
Senare ska de bli de lärare, som hjälper andra, som stannat hemma Om
främlingar vill köpa järnvaror av er och prata eller göra affärer med er, mås¬
te de återgå till Gudsspråket. Lär de sig Gudaspråket, kommer begrepp
som frihet och rättvisa att flöda in i deras medvetande. I deras hjärna skall
det böija lysa och glöda tills allt förvandlas till en låga, som förtär alla onda
Furstar och de skenheliga och lortiga Prästerna.

De in- och utländska sändebuden var nöjda med denna skrift. Men det
fanns inga skolor. Då inrättade Adel själv skolor och de andra Furstarna
följde hans exempel. Vaije år for Adel och Ifkja ut för att inspektera skolor¬
na. Märkte de då, att det rådde ett gott förhållande mellan de inhemska och
utlänningarna, som inlett vänskap, gladde de sig åt detta.

Hade några svurit varandra evig vänskap, samlades alla människor till
fest. Under en högtidlig ceremoni skrev de in sina namn i en bok, vilken
kallades "Vänskapens bok".

Alla dessa seder uppmuntrades för att åter sammanföra FRYAS olika
grenar och stammar. Men Jungfrurna, som motarbetade Adel och Ifkja, på¬
stod att de båda gjorde detta bara för att få ett gott rykte och med tiden
kunna härska över alla stater.

4 6

Pengab och Hindoos.

År: 1500 f Kr.

PENGAB OCH HINDOOS.

Bland min faders skrifter har jag funnit ett brev, som skrivits av Liutgert,
Gertmannen. Förutom några saker, som bara angick min far, offentliggör
jag härmed det övriga innehållet:

Pengab (Punjab) d.v.s. Fem-Floder, varifrån vi då foro vidare, är en ena¬
stående vacker flod. Den kallas "Fem Vatten", eftersom fyra andra floder
flyter ut i havet genom dess mynning. Längre österut finns en annan flod,
som heter den heliga eller fromma Ganges. Mellan dessa båda floder ligger
Hindoos land.

Båda floderna flyter från höga berg genom ett slättlandskap ut i havet
Bergen, där de rinner upp, är så höga, att de når ända till himlen ("to tha hi-
mel laja"). Därför kallas de för "Himmellaja-bergen”. Bland Hindoos och
andra folk från dessa länder finns det några, som träffas i all hemlighet De
anser, att de är FINDA-bam av renaste blod och att FTNDA är född bland
Himmellaja-bergen, varifrån hon med sina barn drog ner till deltalandet

Några av dem tror också, att hon kom flytande med sina barn på den he¬
liga Ganges skum. Detta är skälet till, att floden kallas den heliga Ganges.

Men Prästerna, som kom från ett annat land, lät spåra upp de troende
och bränna dem. Därför vågar de inte öppet förkunna sin tro. I detta land är
alla Präster tjocka och rika. Deras tempel är fyllda med allehanda avskyvär¬
da bilder, många av guld.

I västligaste Pengab bor Yreraa eller Wrangema - de dystra eller bort¬
sprungna - och Uijettema - de bortglömda. Alla dessa namn har de fått av
de avundsjuka Prästerna, därför att de undflytt dessa för att få behålla sina
egna seder och sin gamla tro.

Vid sin ankomst slog sig våra förfäder också ner vid de östra stränderna
av Pengab. Men på Prästernas begäran flyttade de också till de västra strän¬
derna. På så vis lärde de känna Yrema och de andra stammarna. Yrema är
inga vildar ("yra") utan goda människor, som varken tillåter eller dyrkar av¬
bilder. Inte heller tål de kyrkor och Präster. Liksom vi värnar om vår Äro-
moder Föstas heliga ljus, vaktar de överallt elden i sina hus.

Reser man ännu längre västerut, kommer man till Gedrostema. De är ett
biandfolk, som talar alla möjliga språk. De stryker omkring på slätterna som
barbarer med sina hästar. Jagar, rövar eller säljer sig som legosoldater till
de omkringboende Furstarna, på vilkas uppdrag de hugger ner och skövlar
allt de kommer åt.

Landet mellan Pengab och Ganges är lika platt som FRYAS-landet nere
vid havet. Fält och skogar omväxlar och det är bördigt i alla delar. Detta
hindrar inte, att tusende och åter tusende ibland dukar under av hunger.
Denna hungersnöd är inte varken Irthas eller Uur-Aldas fel, utan måste
skyllas på Furstarna och Prästerna.

Pengab och Hindoos.

Hindoos är lika nakna och förföljda av sina Furstar som hyndan av var¬
garna. Därför kallade Yrema och de andra stammarna dem Hindoos, vilket
betyder "hynda".

Deras enfald missbrukas förskräckligt. Kommer utländska Köpmän för
att köpa kom, görs affären upp med pengar. Prästerna protesterar inte mot
detta, ty de är ännu listigare och girigare än alla Furstar tillsammans. De vet
mycket väl, att alla pengarna slutligen hamnar i deras egen påse.

Utöver vad dessa människor måste tåla under sina Furstar, får de också
lida mycket av vilda och giftiga djur. Väldiga elefanter stryker omkring i sto¬
ra hjordar och trampar ibland ner hela kornfält och byar.

Brokiga och stora katter, kallade Tigrar, som är stora som kalvar, dödar
både människor och djur. Fömtom många andra krypande djur finns där or¬
mar från en masks till ett träds storlek. De största kan uppsluka en hel ko,
men de minsta är ännu farligare. Gömda bland blommor och frukter över¬
faller de människor, som kommit för att plocka. Har man väl blivit biten,
måste man dö. Ty mot deras gift har Irtha inte skänkt några helande örter,
eftersom människorna gjort sig skyldiga till avguderi.

Vidare finns där alla sorters Ödlor, sköldpaddor och krokodiler. Alla des¬
sa djur varierar, precis som ormarna i storlek från en mask till en trädstam.
Därför, och för att de är så stora och förskräckliga, har de namn, som jag in¬
te kan erinra mig. De största ödlorna heta Alligatorer ("Algattar"), eftersom
de lika girigt biter i as, vilka flyter med floden nedströms, som i levande
djur, vilka de överfaller.

På västra sidan av Pengab, varifrån vi kommer och där jag är född, blom¬
mar samma nötter och frukter som på östra sidan. Förr fanns där också
samma kräldjur, men våra förfäder brände bort snårskogen och jagade de
vilda djuren så ofta, att bra några få av dem blev kvar.

Längst västerut i Pengab finner man intill den feta jorden också torrt,
sandigt kustland. Till synes oändligt, finns bär och där bördigare områden,
vid vilka ögonen vilar helt förtrollade. Bland landets frukter finns många
sorter, som jag aldrig funnit här. Bland många sorts kom finns ett, som är
guldgult.

Guldgula äpplen, av vilka några är söta som honung och andra gall-
sprängda som ollon, växer på träden. Hos oss fanns det nötter, stora som
barnhuvuden. De innehöll märg och mjölk och blev de gamla, pressade man
olja ur dem. Av basten tillverkades tågvirke och av skalen bägare och husge-
råd.

Här har jag stött på krikon- och krusbärsbuskar i skogarna. Men hos oss
är bärträden så stora som era lindar och bären mycket sötare och tre gånger
så stora som era krusbär.

Då dagen är längst och solen står i zenit, lyser den lodrätt ner på huvu¬
det. Har man då rest med sitt skepp långt söderut och vänder ansiktet mot
öster, skiner solen på den vänstra sidan. På samma sätt, fast omvänt, visar
den sig på den högra sidan om man vänder sig åt väster.

Här slutar jag. Ur det jag nedskrivit skall det falla sig lätt för dig att skilja
lögnhistorier från sanna sådana. - Din Luitgert !

46

Ulysses äventyr.

År: 1188f.Kr.

Athens förfall.

Ulysses äventyr. Athens förfall.

1005 ÅR EFTER DET ALTLAND SJUNKIT, SKREVS DETTA PÅ
FRYASBORGENS ÖSTRA SIDA

På tolv år hade vi inte sett någon Krekaländare i Almanaland, när tre
skepp anlände hit, vackrare än några vi själva ägde eller någonsin skådat. På
det största av skeppen befann sig en Kung från de Joniska öama. Hans
namn var Ulyses och ryktet om hans visdom var stort.

Om honom hade en Prästmna profeterat, att han skulle bli Kung över al¬
la Krekaländer, om han kunde förvärva en Lampa, som hade tänts på Lam¬
pan i Texland.

Av denna anledning hade han tagit med sig många skatter, framför allt
underbara smycken åt kvinnorna. Skönare än man någonsin sett här. De
kom från Troja, en stad, som erövrats i Krekaländerna.

Alla dessa skatter erbjöd han nu Modem. Men Modem ville inte ha med
honom att göra. Då han till slut insåg, att hon var obeveklig, seglade han till
Walhallagara. Där hade en Borgjungfru, som hette Kat, sitt säte. Hon kalla¬
des också för Kalip, eftersom hennes underläpp hängde ner som en mast¬
korg.

Hos henne dröjde sig Ulyses kvar i åratal, till förargelse för alla, som
kände till det. Enligt Jungfrurnas utsago fick han till sist en Lampa av hen¬
ne. Men han hade ingen nytta av den, eftersom hans skepp förliste på havet
och han själv, naken och utblottad, räddades av andra skepp.

mysses äventyr.

Athens förfall.

Kung myses lämnade efter sig en Skrivare av rent FRY A-blod, som var
född i Athens nya hamn. Vad som nu följer, har denne skrivit för oss om At-
hen.

Härav förstår man, hur sant Modem siade, då hon förutsade att FRYAS
seder inte skulle bestå i Athen.

"Från andra Krekaland har ni säkert hört mycket ont tal om Sekrops, ty
denne hade ett skamfilat rykte. Men jag kan intyga, att han var en klok man,
lika berömd hos invånarna som hos oss. Han var emot förtryck av männi¬
skorna, i motsats till de andra Prästerna. Sekrops var dygdig. Han visste att
uppskatta värdet av de Q ärran boende folkens frihet. Eftersom han visste
detta, tillät han oss att leva efter våra egna lagar, som står i ASEGA BOEK.

Han försökte inte dölja,
att han var välvillig mot oss,
därför att han var son till en
FRYA-flicka och en egyp¬
tisk Präst. Sekrops hade blå
ögon i likhet med många
flickor, som hade bortförts
från oss och sålts till Egyp¬
ten. Själv berättade han
dock aldrig detta för oss.

Hursomhelst, säkert är, att
han visade oss mer vänskap
än alla de andra Prästerna

tillsammans.

Men sedan han dött,
började hans efterföljare
genast att förvränga våra la¬
gar. Med tiden gjordes så
många dåliga förändringar,
att det till slut inte återstod
annat av jämnställdhet och
frihet än namnet och ske¬
net. Efterföljarna ville inte
heller veta av några skrivna
lagar, varför deras innehåll
blev fördolt för oss.

Tidigare framfördes allt i Athen på vårt språk. Senare måste det ske på
två språk och till sist bara på landets språk.

Under de första åren tog sig männen i Athen bara hustrur ur vårt släkte.
Men våra ungdomar, som vuxit upp tillsammans med landets flickor, gifte
sig med dem. De bastardbarn, som blev frukterna av dessa förbindelser, var
de vackraste och klokaste i världen, men också de moraliskt sämsta. Genom
sin inre kluvenhet, bekymrade de sig bara om seder eller plikter, när det var
till deras egen fördel.

Sålänge en glimt av FRYAS ande ännu levde kvar, användes allt bygg¬
nadsmaterial för det allmännas bästa. Ingen fick bygga ett hus, som var stör-

^LLH Ijlizi, vz&a. iitt 3(a£lfi.

$0

mysses äventyr.

Athens förfall.

re eller rikare utsmyckat än grannens. Men då några bastardbarn blivit rika
genom vår sjöfart och silvret, som slavarna bröt ur gruvorna, flyttade de bort
för att bosätta sig på bergssluttningarna eller i dalarna. Där, bakom murar
av buskar och sten, byggde de sig ståtliga palats med kostbar inredning. För
att ställa sig in hos sina makthungriga Präster, ställde de där upp statyer av
falska gudar, vilka liknade otuktiga bilder.

Hos de falska Prästerna och Furstarna blev med tiden pojkarna mera be¬
gärliga än flickorna. Genom rika gåvor eller våld lockades de ofta från dyg¬
dens väg.

Eftersom rikedom värderades högre än dygd och ära hos det bortskämda
bastardsläktet, såg man ofta pojkar, som prydde sig i pråliga kläder, sina för¬
äldrar och flickorna till skam och sitt eget släkte till vanära.

Om våra enkla föräldrar kom till den allmänna församlingen i Athen för
att beklaga sig, ropade de: "Hör, hör, ett balsamerat sjölik vill yttra sig!"

Så har Athen förvandlats till ett tropiskt träsk, fyllt av blodiglar, paddor
och giftormar, där ingen anständig människa vågar sätta sin fot.”

51

Hell-aUa äkta Fryas.

Ar: 593f.Kr.

HELL ALLA ÄKTA FRYAS!

I gamla tider visste de slavoniska folken inget om frihet. Som oxar under
oket fick de träla. De jagades in i jordens inre för att bryta metaller. Av den
knappa vinsten måste de också bygga hus som bostäder åt Furstar och Präs¬
ter. Inget av det de gjorde, blev till deras eget bästa, utan de måste ijäna för
att göra Furstarna och Prästerna rikare och mäktigare. Genom detta slit
blev de gråa och stela i förtid. De dog utan att ha njutit något av livets goda,
som jorden i överflöd ger till alla sina barn.

Men våra utstötta och förbannade kom till deras gränsmarker genom
Twiskland och våra Sjömän anlöpte deras hamnar. Av dessa hörde de ryk¬
ten om frihet, rätt och lagar, som ingen av dem kände till och förutan vilka
ingen fri man kan leva.

Allt detta sögs upp av de olyckliga människorna likt dagg på torra fält.
När de själva insåg, vad detta betydde, böljade de modigaste rassla med sina
kedjor, så att det bedrövade Fursten. Furstar är stolta och tappra, därför
finns det dygd i deras hjärtan. De höll rådslag och delade med sig något av
sitt överflöd.

Men de ljumma, skenheliga Prästerna kunde inte finna sig i detta. Bland
sina uppdiktade gudar hade de också skapat onda och gruvliga vidunder.

Pesten kom över landet. Då förklarade de, att gudarna vredgades över de
härsklystna människomas olydnad. De ströp rebellerna i deras egna kedjor.
Jorden, som drack deras blod, alstrade frukter och nötter. Alla, som åt där¬
av, blev visa!

1600 år hade gått sedan Altland sjönk, när någonting inträffade, som ing¬
en hade räknat med.

På en bergskedja i hjärtat av FIND AS land ligger ett land, som kallas Ka-
samy - det betyder sällsam. Här föddes ett barn. Hans mor var en Kunga¬
dotter och hans far var Överstepräst. För att undgå vanäran tvingade de
båda att förneka sin egen avkomma. Därför lämnades barnet bort till fattiga
människor, som bodde utanför staden. Detta hemlighölls inte för pojken,
som gjorde allt för att nå vishet.

Hans förstånd var så stort, att han begrep allt vad han såg och hörde. Fol¬
ket betraktade honom med vördnad och Prästerna bävade för hans frågor.

Då han blivit fullvuxen, uppsökte han sina föräldrar. De fick höra många
hårda ord. För att bli kvitt honom, gav de honom massor av ädelstenar, men
de fick inte erkänna honom som sin egen son.

Överväldigad av sorg över sina föräldrars falska skamkänslor, irrade han
omkring. På sina vandringar mötte han en av FRYAS Sjöman, som tjanade
som slav. Av honom lärde han sig våra seder och vanor. Han friköpte
FRYA-mannen och till sin död förblev de vänner.

sa

Hell-alla äkta Fryas.

Överallt, dit han kom, lärde han människorna att inte tolerera rika eller
Präster och akta sig för den falska skam, som alltid skadar kärleken. Jorden,
sade han, skänkte sina gåvor när man krafsade på dess hud, då man plöjde,
grävde eller sådde, för att få skördar. Dock, påpekade han, kunde ingen
tvingas att göra något för någon annan, om det inte skedde av kärlek eller
för det allmännas bästa.

Han lärde, att man inte skall gräva i jorden efter guld, silver och ädelste¬
nar, vid vilka avunden klibbade och kärleken flydde.

För att pryda edra flickor och hustrur, sade han, låter floderna sitt rena
vatten strömma. Ingen är så mäktig, att han kan tillfredsställa alla männi¬
skor och göra dem alla lika lyckliga och rika. Men det är hans skyldighet, att
vinnlägga sig om det.

Min visdom, sade han, kommer man att missakta, dock är rättvisa den
största visdom, som vi med tiden kommer att lära oss. Den avvärjer ondskan
från jorden och föder kärleken.

Hell-aUa äkta Fryas.

Hans första namn var Jes-us, men Prästerna, som hatade honom mycket,
kallade honom Fo = falsk. Folket kallade honom Krisen (Krishna) = her¬
de. Hans FRYA-vän kallade honom Buda = påse, eftersom han hade en
skatt av visdom i sitt huvud och en skatt av kärlek i sitt hjärta.

Slutligen måste han dock fly för Prästernas hämnd. Men överallt, dit han
kom* hade hans iära löpt före honom. Vart han än gick, följde honom hans
fiender som skuggor. Då Jes-us rest omkring i tolv år, dog han. Men hane
vänner bevarade hans lära och förkunnade den, där de fann åhörare.

Vad tror ni nu Prästerna gjorde? Det måste jag berätta för er. Ni måste
också vara mycket vaksamma mot dem. Mot deras vandel och ränker måste
m tillväxa med all den kraft, som Uur-Alda lagt i er. Allteftersom Jes-us lä¬
ra utbredde sig över jorden, gingo de falska Prästerna till hans födelseland,
för att kungöra hans död.

De utgav sig för att vara hans vänner och hycklade stor sorg, i det de rev
sönder sina kläder och rakade sina huvuden.

De bodde i bergsgrottor, dit de fört sina skatter. Där inne gjorde de bil-
der av Jes-us, som de skänkte till godtrogna människor.

Till sist gick de så långt, att de hävdade, att Jes-us varit ett gudaväsen och
att han själv förkunnat detta för dem. Alla, som trodde hans lära skulle en
gång få komma till hans kungarike, där det endast rådde glädje och njut¬
ning. Då de visste, att Jes-us kämpat mot rikedom, förkunnade de överallt,
att fattigdom och enfald var den port, som förde till hans kungarike. De,
som lidit mest på jorden, skulle där få den största lyckan. Fast de visste, att
Jes-us förkunnat, att man måste tygla och behärska sina lustar, predikade
de, att man måste kväva alla sina lustar och att människans fullkomning be¬
stod däri, att hon blev lika känslolös som en kall sten.

För att lura folket, att de själva levde som de lärde, hycklade de fattig¬
om på gatorna. För att vidare bevisa, att de dödat sina sinnliga lustar, tog
de sig inga hustrur. Men om någon ung flicka gjort ett snedsprång, blev hon
genast förlåten. Man måste hjälpa den svage, sade de. För att behålla sin
egen själsfrid, måste man skänka mycket i templet.

Trots detta hade de själva fruar och barn utan hushåll och blev rika utan

att arbeta. Men folket blev allt fattigare och eländigare än det någonsin va¬
nt förut.

Detta var en lära, där Prästerna inte hade någon annan uppgift än att hål¬
la löpaktiga predikningar. Skenhelighet och orättfärdighet utbredde sig
från öster mot väster och kommer också att drabba vårt land.

Men när Prästerna tror, att de fördunklat FRYAS och Jes-us lära, kom¬
mer människor att framträda på alla orter, vilka i stillhet tillsammanc beva¬
ra sanningen och dölja den för Prästerna.

Dessa kommer att vara av furstligt blod, av prästblod, slavoniskt blod och
av FRYAS blod.

e.. P? sksil bära sina lampor, i vars ljus alla skall känna igen sanningen och
fördöma Prästernas och Furstarnas gärningar. De Furstar, som ann» älska
sanningen och rätten, skall ta avstånd från Prästerna.

54

Hell-alla äkta Fryas.

Blod kommer att flyta, men ur detta skall folket hämta ny kraft. FTNDAS
folk skall använda sin uppfinningsrikedom till gemensam nytta, LYDAS
folk sin kraft och vi vår visdom.

Sedan skall de falska Prästerna fördrivas från jorden. Uur-Aldas ande
kommer att åkallas och äras överallt.

De lagar, som Uur-Alda från böljan inpräntade i vårt medvetande, skall
allena råda. Då skall det inte finnas andra Herrar, Furstar eller Ledare än
de, som väljs genom allmänna val.

Då skall FRYA jubla och jorden skall skänka sina gåvor till dem, som ar¬
beta.

Allt detta skall ta sin början 4000 år efter det Altland sjönk. 1000 år se¬
nare skall varken Präster eller förtryck mer finnas på jorden!

Dela - med tillnamnet Hellenia! Vaka!!

55

Magy och Denemarken.

Jr: 591f.Kr.

DETTA STOD SKRIVET PÅ VÄGGARNA I ALLA VÅRA

BORGAR.

Hur vårt Denemarken gick förlorat - 1602 år efter det Altland sjunkit:

Genom Wodins dåraktiga handlande hade Magy blivit herre i östra
Schoonland. Över bergen och havet vågade han inte komma. Modera ville
inte heller ha tillbaka Schoonland.

Hon sade: "Jag fruktar inte hans vapen, men anser, att det är farligt, att
återtaga Schoonländema, Folket, som bor där, har blivit degenererade bas¬
tarder." I folkförsamlingen delade man helt hennes åsikt om, varför landet
gått förlorat till Magy.

För precis 100 år sedan böljade Denemarkens innevånare driva bytes¬
handel med Finnarna. De bytte sina järavapen, redskap, koppar och järn¬
malm mot guldsmycken. Modern sände bud och rådde dem, att genast sluta
med byteshandeln. Det vore farligt för deras seder, menade hon. Förlorade
de dem, skulle de också mista sin frihet.

Men folket i Denemarken lyssnade inte till Moderns råd och begrep inte,
att deras moral kunde försvagas. Därför oroade de sig inte för detta.

Till sist lämnade de också sina egna vapen och livsmedel åt Finnarna.
Detta illdåd vållade också deras straff. Till det yttre prålade de i glitter och
bjäfs, men deras kistor, lådor och lador var tomma.

Exakt 100 år efter det, att det första skeppet seglat ut från vår kust till
Schoonland, kom armodet och nöden in genom fönstret. Hungern bredde
ut sina mäktiga vingar och slog sig ner i landet.

Tvedräkten promenerade högmodigt omkring på gatorna och klev in i
husen. Det fanns inte längre plats för kärleken och endräkten gick förlorad.
Barnet tiggde modern om mat, men hon hade inget att ge, bara smycken.

Fruarna vände sig till sina män och dessa gick till Greven. Grevarna hade
själva ingenting att avvara. Om de hade något, gömde de undan det.

Nu måste man sälja smyckena, men Sjöfolket hade redan farit iväg. Då
kom frosten och lade en bräda över havet och över sundet. Då frosten väl
hade byggt bron färdig, slappnade vaksamheten och förräderiet bredde ut
sig. Istället för att bevaka stränderna, spände innevånarna i Denemarken si¬
na hästar för slädarna och for över till Schoonland. Men Schoonländarna,
som kastade lystna blickar på sina förfäders land, kom över till Denemar¬
ken.

De kom alla en månljus natt. Nu hävdade de, att de hade rätt till sina fä¬
ders land. Medan de ännu stred om detta, kom Finnarna till de övergivna
byarna och rövade bort barnen.

Därför att Denemarkens innevånare inte längre hade sina goda vapen,
besegrades de i striden och förlorade sin frihet. Magy blev deras herre.

SS

Magy och Denemarken.

Allt detta blev följden av, att de inte läste FRY AS Tex och underlät att
följa hennes råd.

Det finns somliga, som menar, att de förråddes av Grevarna och att
Jungfrurna länge anat detta. Men, om någon ville antyda detta, blev hane
mun tillsluten med gyllene kedjor.

Vi vill inte själva uttala vår åsikt om detta. Men vi vill tillråda er: Lita in¬
te alltför mycket på Ledarnas och Jungfrurnas vishet och dygd. Skall man
vara pålitlig, måste man vaka över sina egna begär, och se till det allmannas
bästa.

Två år senare kom Magy själv med en flotta lätta båtar för att röva bort
Texlands Moder och hennes Lampa. Detta illdåd utförde han om vintern,
under natt och storm, medan vinden ylade och haglen slog mot fönstren.
Tornväktaren på FRYAS-borgen tyckte han hörde ljud och tände en fackla.
När ljuset från tornet föll ner på skansen, såg han, att många väpnade män
redan tagit sig över borgmuren. Han sprang genast iväg och slog larm. Men
det var redan för sent. Innan vakten ryckt ut, fanns det 2000 man inne på
borggården, som försökte ramma portarna.

Magy och Denemarken.

Striden blev kort. Eftersom krigsfolket hållit dålig vakt, överrumplades
de och alla stupade.

Medan striden rasade, trängde en skurkaktig Finne in i Moderns sovrum
och ville våldta henne. Modem försvarade sig och slungade honom tumlan¬
de baklänges mot väggen. Då han åter kom på benen, stack han sitt svärd i
hennes kropp och sade: "Vill du inte ha min kuk, skall du få mitt svärd!"

Efter honom kom en Sjöman från Denemarken. Denne tog sitt svärd och
klöv Finnens huvud. Svart blod strömmade fram efter hugget och över det
svävade en blå flamma.

Magy tog ombord Modem på sitt skepp och vårdade henne. Sedan hon
återhämtat sig och kände sig bättre, kunde hon tala högre. Magy förklarade
då för henne, att hon måste segla med honom. Hon skulle få behålla sin
Lampa och sina Jungfrur och hon skulle få högre rang än hon någonsin haft
tidigare. Därefter skulle Magy i närvaro av sina förnämsta Ledare fråga
henne, om han nu skulle bli härskare över alla FRYAS land och folk. Detta,

se

Magy och Denemarken.

sade han, måste hon förkunna och försäkra, annars skulle han låte henne dö
en smärtsam död.

När han samlat allt sitt förnämsta folk runt hennes läger, frågade han
högt: "Frana, du som är klärvoyant, måste säga mig, om jag blir herre över
alla FRYAS land och folk!”

Frana låtsades, som om hon inte lade märke till honom. Efter en stund
öppnade hon sina läppar och sade: "Mina ögon fördunklas. Men ett andra
ljus lyser upp min själ. Ja, jag ser det. Hör IRTHA - gläd dig med mig! I de
dagar, då Altland sjönk, stod Juulens första eker lodrätt. Därefter har den
gått ner och vår frihet med den. När två ekrar på 2000 år har rullat ner, skall
de söner uppstå, vilka Furstar och Präster avlat i otukt bland folket och vitt¬
na mot sina fäder. Dessa skall alla duka under och mördas. Men vad de för¬
kunnat, skall bevaras och bära frukt i kloka människors bröst, liksom den
goda sådd, som lades i ert sköte. Efter ytterligare 1000 år skall ekem sjunka
längre nedåt och ännu djupare i mörkret och i det blod, som utgjutits över
er genom Furstarnas och Prästernas ondska och lögner.

Efter detta skall morgonrodnaden åter glöda. Så snart de varseblir detta,
kommer alla de falska Ledarna och Prästerna att bekämpa friheten. Men
frihet, kärlek och endräkt skall ta folket under sitt beskydd och tillsammans
med Juulen rädda dem ur det smutsiga träsket.

Ljuset, som först bara glödde, skall då bli en glänsande låga av klart ljus.
Syndabockens blod skall rinna över era kroppar, men ni skall inte märka
det. Det giftiga djuret skall äta och dö därav. Alla lögnaktiga sagor, som be¬
rättades för att berömma Furstar och Präster, skall offras i den glänsande
flamman. Därefter skall alla era barn leva i fred."

Då Frana talat till slut, sjönk hon ihop. Men Magy, som inte förstått nå¬
got, skrek ilsket: "Jag frågade dig, om jag skulle bli Herre över FRYAS land
och folk. Nu har du talat till någon annan!"

Frana satte sig åter upp, såg skarpt på honom och svarade: "Innan sju sol¬
vändor gått till ända, skall din själ irra runt gravarna tillsammans med nat¬
tens fåglar. Du skall ligga som lik på havets botten!"

"Mycket bra" sade Magy med undertryckt vrede, "men meddela då också:
Jag kommer!” Därefter beordrade han sina handgångna män: "Kasta kvin¬
nan över bord!"

Detta blev slutet för den sista Modem. Vi skall inte fodra hämnd för det¬
ta. Den kommer tiden att utkräva. Men många tusen gånger skall vi ropa
liksom FRYA: "VAKA! VAKA! VAKA!"

Magys fortsatta öde.

År: 589f.Kr.

MAGYS FORTSATTA ÖDEN.

Efter det han mördat Modem, lät Magy föra Lampan och Jungfrurna till
sitt skepp, jämte allt det byte, som han tyckte om. Sedan seglade han in i
Flyhavet, ty han ville röva bort Medeasbliks eller Stavorens Jungfru för att
upphöja henne till Moder.

Men där var de på sin vakt. Sjöfararna i Stavoren och Alderga hade gärna
attackerat honom. Men den stora flottan var just då på en utlandsfärd. Där¬
för tog de sig med en liten flotta till Medeasblik och gömde sig på en skyd¬
dad plats bakom lummiga träd.

Magy närmade sig Medeasblik på ljusa dagen och i klart solljus. Hans
män gick genast till modigt angrepp och stormade borgen. Men när de land¬
steg från sina båtar, gjorde vårt folk ett utfall från bukten och sköt sina pilar
med brinnande terpentinbollar mot Magys skepp.

De var så välriktade, att många av skeppen genast sattes i brand. Deras
besättningar sköt mot oss, men träffade inte. När ett brinnande skepp oför¬
modat drev mot Magys eget farlyg, befallde han sin styrman att hålla undan.
Men Styrmannen var just den Denemarkare, som slagit ihjäl Finnen i Mo¬
dems sovgemak. Han svarade Magy: "Du skickade vår Äromoder till havets
botten för att anmäla, att du kommer efter. Det kanske du har glömt bort i
stridens hetta. Därför skall jag nu se till, att du håller ord!"

Magy försökte knuffa undan honom. Men Styrmannen, som var en äkta
FRY A och stark som en oxe, klämde båda händerna om hans hals och kas¬
tade honom över bord i det sjudande vattnet.

6 0

Magys fortsatta öde.

Därefter hissade han sitt bruna sköldtecken i topp och gav sig av, raka
vägen till våra skepp. På så vis kom Jungfrurna oskadda till oss. Men Lam¬
pan hade slocknat och ingen visste, hur det skett.

När de, som var ombord på de oskadda skeppen hörde, att Magy drun¬
knat, for de sin väg. Ty de flesta av Sjömännen på dessa båtar, var Dene-
markare.

När deras flotta avlägsnat sig tillräckligt långt bort, vände våra Sjömän
tillbaka och sköt sina branpilar mot Finnarna. När dessa såg, att de var för¬
rådda, utbröt panik bland dem och ingen mer lydde sitt befäl.Samtidigt
gjorde borgens besättning ett utfall. De, som inte flydde, höggs ner. De, som
kom undan, fick sitt slut i Krylingerskogens sumpmarker.

EFTERSKRIFT.

Medan Sjöfolket ännu låg i sitt gömställe bland träden, fanns bland dem
en gycklare från Stavoren, som menade, att Medea skulle skratta ut oss, om
vi försökte rädda henne från hennes egen borg. Därför kallade Jungfrurna
vattenvägen "Medea Mei Lakkja" (Medemi Lacus)

De händelser, som därefter timade, erinrar sig alla. Jungfrurna älskar att
själva få berätta dem på sitt livfulla sätt. Därför anser vi, att vi slutfört vårt
arbete väl. HAIL!

G 1

Adelas anhängare.

År: 559 f. Kr.

BOKEN OM ADELAS ANHÄNGARE.

Trettio år efter den dag, då Folkmodem blev dödad av den främste Ma-
gyn, såg det mycket illa ut. Alla länder, som ligger på andra sidan Weser, var
skilda från oss och hade kommit under Magyns välde. Det kunde befaras,
att han tog makten över hela landet.

För att avvärja olyckan, hade man inkallat en allmän folkförsamling, vid
vilken alla män voro samlade, som stod i gott rykte hos Jungfrurna. Men, ef¬
ter det att mer än tre gånger tjugofyra timmar gått, var hela mötet i oord¬
ning och allt precis så, som i början. Till sist begärde Adela ordet:

"Ni vet alla, att jag varit
Borgjungfru i tre år. Ni vet
också, att jag valdes till er
Folkmoder. Men jag ville
inte bli Folkmoder, därför
att jag önskade få Apoll till
min gemål. Vad ni dock
inte vet, är, att jag utfors¬
kat alla händelser, som om
jag varit en riktig Folkmo¬
der. Jag reste ständigt hit
och dit, för att se, vad som
ägde rum. Därigenom blev
många saker uppebara för
mig, som andra inte vet.

Ni sade igår, att våra
stamfränder på andra si¬
dan Weser var tama och
dumma. Det vill jag säga
er, att Magyn inte tog en
enda by från dem med sin
vapenmakt, utan genom
onda och listiga ränker och
ännu mer på pund av
Hertigarnas och Ädlingar¬
nas ha-begär.

FRYA har sagt, att vi inte får hålla någon ofri människa hos oss. Men vad
har de gjort? Våra stamfränder följde våra fienders exempel. Istället för att
döda sina fångar eller släppa dem fria, ignorerade de FRYAS råd och för¬
slavade de fångna. När de gjorde sådant, hade FRYA inte mer lust att vaka
över dem. De berövade andra friheten och detta är orsaken till, att de förlo¬
rade sin egen. Allt detta är dock känt av er. Men jag vill förklara för er, var-

62

Adelas anhängare.

för de med tiden sjunkit så djupt. Finnarnas kvinnor får barn. Dessa växer
upp med våra fria bam. De leker och rasar gemensamt på gården eller är
tillsammans vid brasan. På den tiden lyssnade våra bam med förtjusning till
de tokiga finska sagorna, som var helt främmande för dem. De fördärvades
trots föräldrarnas protester. När barnen blev vuxna, fick de klart för sig att
Finnamas bam inte hanterade vapen, utan måste arbeta. Då fick de avsmak
för deras arbete och blev högmodiga

Herrarna och deras klokaste söner gav sig i lag med Finnarnas yppiga
flickor. Deras döttrar, som frestades av det dåliga exemplet, lät sig förföras
av Finnamas vackraste gossar, till vanära för sina gamla föräldrar.

Då Magyn märkte detta, kallade han till sig de bästa av sina Finnar och
Magyarer. Han lovade dem boskap med gyllene hom, om de lät sig fångas
av vårt folk, för att på detta sätt utbreda sin lära.

Men hans folk gjorde mera. Bam föddes och fördes bort till Upsa-lan-
den. Sedan de där vuxit upp med hans fördärvliga lära, sändes de tillbaka.
Eftersom dessa skenbara slavar talade vårt språk, gjorde de sig till vänner
med Hertigarna och Ädlingarna. De påstod, att dessa måste underkasta sig
Magyn. Då kunde deras söner efterträda dem, utan att först väljas av folket.
Åt dem, som tack vare goda gärningar fått en strandremsa vid sitt hus, utlo¬
vade de, på Magyns uppdrag, ett uppland bakom också. De, som hade båda
delarna, lovades ytterligare en brukningslott och åt dem, som redan ägde en
sådan, lovades ett helt land.

Om föräldrarna var av äkta FRY A-stam, vände de sig mot sina vanartiga
söner.

För en tid sedan fanns också några bland er, som ville sammankalla fol¬
ket, för att återföra öst-länderna till sina plikter. Men - efter min enkla me¬
ning - är det tokigt. Tänk bara, om en häftig och långvarig sjukdom häijade
bland boskapen och försämrade den. Skulle ni då våga blanda våra friska
djur med de sjuka? Absolut inte!

Alla måste väl inse och erkänna, att man skulle vara oförsiktig, om man
sände sina bam till ett folk, som är helt och hållet fördärvat. Skulle jag ge er
ett råd, skulle jag säga, att ni framför allt måste välja en Folkmoder. Jag vet,
att ni haft svårigheter med detta, eftersom det finns åtta Borgjungfrur bland
de tretton, som vi har kvar, som strävar efter denna ära. Men det ska jag sä¬
ga er: Tuntja, som är Jungfru på Medeasblik, har aldrig eftertraktat detta,
fast hon är fylld av visdom och klarsynthet. I sitt hjärta är hon sitt folk och
våra plikter starkare hängiven än alla de andra tillsammans,

Vidare vill jag råda er, att gå till borgarna och skriva av alla FRYAS lagar
- "tex" - med allt, som timat. Ja, allt, som står att finna på väggarna, så att
ingenting går förlorat och blir förstört tillsammans med borgen.

Där står skrivet, att Modem och vaije Borgjungfru ska ha hjälpare och
sändebud och dessutom tjugoen Jungfrur och sju Lärflickor. Skulle jag till-
lägga något här, så skulle jag skriva: -"och dessutom många ärbara döttrar"-
för att lära dem, vad de måste veta på borgarna.

63

Adelas anhängare.

Ty jag säger er - och tiden kommer att bevisa det - om ni vill förbli äkta
FRYA-bam, kan trohet aldrig vinnas med varken list eller vapen. Ni måste
vaka över, att era döttrar blir äkta FRYA-kvinnor. Barnen måste man lära,
hur stort vårt land en gång varit - hur mäktiga våra anfäder varit och hur
framstående vi ännu är, om vi jämför oss med andra.

Man måste berätta för barnen om hjältar och deras tappra bedrifter och
långa sjöresor. Alla dessa skildringar bör göras vid brasan, på gården eller
varsomhelst. Med glädje såväl som med tårar.

Så måste all vår lärdom förkunnas av era hustrur och döttrar, för att den
orubbligt ska inpräglas i samtligas hjärtan och sinnen.

Adelas råd följdes.

64

Adelbrost och Appollonias skrifter. Åt: 557 f. Kr.

ADELBROST OCH APPOLONIAS SKRIFTER.

ADELAS DÖD.

Mitt namn är Adelbrost, son till Apoll och Adela. Av mitt folk valdes jag
till Gaugreve över Linda-orterna. Därför vill jag fortsätta på denna bok så
som min mor har önskat.

Efter det Magy blivit dödad och FRYA-borgen återställts, måste en ny
Moder väljas. Under sin livstid ville Modem inte utse sin efterföljerska.
Hennes sista vilja söktes, men stod ej att finna.

Sju månader senare hölls en allmän folkförsamling i Grenega, som grän¬
sar till de Sachsiska markerna. Min mor valdes, men hon ville inte vara Mo¬
der. Hon hade räddat min faders liv och båda hade förälskat sig i varandra.
Nu ville de också gifta sig. Många ville tvinga min mor att ändra sitt beslut,
men mor sade: "En Äromoder måste vara lika kärleksfull mot alla sina barn.
Eftersom jag nu älskar Apoll över allt annat i världen, kan jag inte vara Mo¬
der åt er."

Så tänkte och talade Adela. Alla de andra Borgjungfruma däremot ville
gärna bli Moder. Var och en framhöll envist dugligheten hos sin egen Jung¬
fru och ingen ville ge med sig. Därför blev heller ingen vald och riket blev
utan försvarare. Detta förstår ni nog av det följande:

Ljudgert, Kungen, som nyligen dött, valdes under Modems livstid med
kärlek och förtroende från alla länder. Det var Kungens rättighet att bo på
den stora gården Dokhem. Under hans livstid bevisades honom stor ära. Dit
kom alltid många Budbärare och Ryttare från när och fjärran, mer än man
någonsin tidigare sett på Dokhem.

Men efter Modems död hade alla övergivit honom, ty man fruktade all¬
mänt, att han skulle sätta sig över Lagen och härska som en Slavonisk Kung.

Varje Ledare ansåg, att han gjorde nog, om han vakade över sitt eget
land och inte brydde sig om andras. Ingen ville ge med sig.

Med Borgjungfruma var det ännu värre. Var och en förlitade sig på sin
egen visdom. När Gaugrevama gjorde något utan Jungfrurnas inrådan, såd¬
de de misstro mellan honom och hans folk.

Om något inträffade, som berörde flera länder och man för den skull in¬
hämtat råd från en Jungfru, protesterade de andra och gjorde gällande, att
hon givit detta råd till sin egen och sitt eget lands fördel.

Genom sådana ränker skapade de tvedräkt mellan länderna och skadade
förbundet så, att folken blev avundsjuka på varandra.

De böljade betrakta varandra som främlingar. Följden därav blev, att
Golema eller "Trowyda" (druider) tog ifrån oss allt land från Schelde och
Magy tog landet i öster till Weser.

6 5

Adelbrost och Appollonias skrifter.

Hur detta tillgick har min mor berättat för mig, annars hade denna bo¬
ken inte blivit skriven. Fast jag har förlorat allt hopp, att det egentligen
skulle tjäna något till.

Jag sknver alltså inte i förhoppning, att jag därigenom kan återvinna el¬
ler behålla mitt land. Jag skriver bara för kommande släkten. Så att de skall
veta, hur vi gick under och för att var och en skall förstå, att vaije brott bes¬
traffas.

Man kallade mig Appollonia. Två månader efter mors död, fann man
Adelbrost, min bror, ihjälslagen på gården. Hans huvud var kluvet och lem¬
marna sönderrivna. Min fader, som låg sjuk, dog av skräck.

Efter det, att allt detta hänt, for Apoll, min yngre bror, härifrån till västsi¬
dan av Schoonland. Där byggde han en borg, som kallades Lindasborg i av¬
sikt att därifrån hämnas vårt lidande.

Uur-Alda beviljade honom många år för detta. Han hade fem söner, som
gav Magy mycken skräck och min broder stor ära.

Efter min moders och min broders död samlades de trogna i vårt land
och slöt ett förbund, som kallades Adel-förbundet. För att inget ont skulle
vederfaras oss, sände de mig och min yngste bror Adelhirt till Borgen. Mig
till Jungfrurna och min bror till Krigsfolket.

När jag var trettio år, valde man mig till Borgjungfru. Då min bror fyllt
femtio år, utsågs han till Gaugreve. På mors sida var min bror den sjätte och
på fars sida den tredje Gaugreven.

Enligt Lag fick hans efterkommande inte föra "Oera linda" efter sitt
namn, men alla ville ändå ha det så, till min moders ära. Om detta gav man
oss en avskrift av boken "Om Adelas anhängare".

Däröver är jag mycket glad, ty genom min mors vishet kom den ut i värl¬
den.

_ I Borgen har jag också funnit andra skrifter, bland dem lovskrifter över
min mor, som jag ämnar skriva ner längre fram.

66

Adelbrost och Appollonias skrifter.

SKRIVAREN BRUNOS EFTERLÄMNADE SKRIFTER PÅ

DENNA BORG.

Sedan Adelas anhängare, var och en i sitt område, låtit skriva av allt, som
var skrivet på Borgarnas väggar, beslöt de, att välja en Moder.

För detta ändamål blev en allmän församling kallad till denna Borg. 1 en¬
lighet med Adelas första råd blev Tuntja förordad. Hon skulle också väljas.
Men nu bad min Borgjungfru om ordet. Hon hade alltid räknat med, att hon
skulle bli Moder, eftersom hon satt i den Borg, varifrån de flesta Mödrar
blivit valda.

När hon fått ordet, öppnade hon sina falska läppar och sade: "Ni tycks al¬
la vara mycket bundna vid Adelas råd, men detta skall varken stänga eller
tillsnöra min mun. Hur inbilsk är Adela egentligen och hur kommer det sig,
att man ärar henne så högt? Liksom jag, har också hon tidigare varit Borg¬
jungfru. För den skull är hon dock varken klokare eller bättre än alla andra.
Eller är hon mera förtrogen med våra Lagar och seder? Om så är fallet,
borde hon väl ha blivit Moder, när hon valdes till det? Men hon ville hellre
ha en make med alla de fröjder, som är förenade därmed, istället för att en¬
sam vaka över sig själv och sitt folk.

Hon är säkert mycket klarsynt, men mina ögon är inte heller helt för¬
dunklade. Jag har lagt märke tiil, att hon är mycket kär i sin make och det är
ju mycket lovvärt. Men jag har också uppmärksammat, att Tuntja är Apolls
brorsdotter. Nu vill jag inte mer orda om detta."

Ledarna begrep mycket väl, vad hon menade, men folket blev oense. Ef¬
tersom flertalet av dem kom härifrån, ville de inte unna Tuntja äran. Debat¬
ten inställdes. Knivarna drogs ur sina slidor och ingen Moder valdes.

Straxt därefter slog en av våra Budbärare ihjäl sin kamrat. Då han dittills
alltid uppfört sig väl, hade min Borgjungfru givit sin tillåtelse till, att han
hjälptes över gränsen.

Men, istället för att skicka honom till Twiskland, flydde hon själv med
honom över Weser och vidare till Magy.

Magy, som ville behaga sina FRYA-söner, utnämnde henne till Moder i
Godasborgen i Schoonland. Men hon nöjde sig inte med detta, utan intala¬
de honom, att om han bara röjde Adela ur vägen, skulle han bli Herre över
hela FRYAS-landet. Hon sade sade sig vara Adelas fiende, ty dennas rän¬
ker hade hindrat henne från att bli Moder.

Om Magy ville tillerkänna henne Texland, skulle hennes Budbärare tjäna
hans Krigare som Vägvisare. Allt detta har hennes Vägvisare erkänt.

Borgjungfruns lovtal.

SKRIVAREN BRUNOS ANDRA SKRIFT.

Femton månader efter denna sista allmänna församling firade man
blomstennånadens glädjefest. Alla hängav sig åt fröjd och gamman. Ingen
bekymrade sig för annat än att roa sig. Men Uur-Aida ville visa oss, att vi in¬
te fick slippa på vaksamheten.

Mitt i festyran kom dimman vältrande ocb insvepte våra orter i det dju¬
paste mörker. Glädjen försvann, men vaksamheten ville inte komma i dess

68

Skrivaren Brunos andra skrift.

Strandvakterna hade sprungit från sina fyrbåkar och ingen bevakade till¬
fartsvägarna. Då dimman äntligen lättade, tittade solen fram genom revor i
molnen. Alla kom åter ut och skrattade och skämtade. Ungdomarna drog
sjungande omkring med vita kransar av hagtom i håret, som fyllde luften
med väldoft.

Men medan alla hängav sig åt fröjderna, hade förrädaren landstigit med
hästar och ryttare. Liksom mörkret gynnar alla onda, hade det nu hjälpt Fin¬
narna, när de smög sig fram på Linda-skogens stigar.

Framför Adelas dörr drog tolv flickor förbi med tolv lamm och tolv poj¬
kar med tolv bockar. En ung saxare red på en vildbuffel, som han själv fång¬
at och tämjt. Ungdomarna var prydda med alla slags blommor och
flickornas vita linnekläder var smyckade med guld från Rhen.

När Adela steg ut på gatan ur sitt hus, föll ett blomsterregn ner över hen¬
nes huvud. Alla jublade högt och pojkarnas blåshom överröstade allt.
Stackars Adela och arma folk - hur kort skulle inte deras glädje vara!

Då den långa processionen var utom synhåll, stormade en trupp Magya¬
riska ryttare rakt mot Adelas gård. Hennes far och make satt ännu på bän¬
ken framför huset. Dörren stod öppen och i ingången stod Adelbrost,
hennes son.

När han såg, att hans föräldrar var i fara, grep han sin pilbåge från väggen
och sköt mot den främste rövaren. Denne vacklade och tumlade ner i grä¬
set. Ochså den andre och tredje mötte samma öde.

Under tiden hade hans föräldrar också gripit till vapnen och gick modigt
ryttarna till mötes. Rövarna skulle genast ha tagit dem till fånga, om inte
Adela kommit till undsättning. På borgen hade hon lärt sig hantera alla
sorts vapen. Hon var sju Erd ( c:a 2,2 m.) hög och hennes svärd lika långt.
Tre gånger svingade hon det över huvudet och då det susade ner, bet en ryt¬
tare i gräset. Förstärkning kom rusande runt kröken på den långa vägen.
Rövarna blev slagna och tillfångatagna. Men - för sent! En pil hade genom¬
borrat Adelas bröst. Svekfulle Magy! Pilspetsen var doppad i gift och av
detta dog hon.

Borgjungfruns lovtal.

BORGJUNGFRUNS LOVTAL.

Ja, du vän från § ärran, tusenden har redan kommit och ännu flera är på
väg. Säkert, de vill höra Adelas vishet. Hon var sannerligen en Furstinna, ty
hon var alltid ledaren.

Oh, vem skulle hon bistå? Sina klädesplagg av linne och sin tunika av ylle
hade hon själv spunnit och vävt. Varmed skulle hon kunna öka sin skönhet
än mera? Inte med pärlor. Ty hennes tänder var ännu vitare. Inte med guld,
ty hennes lockar lyste klarare. Inte heller med ädelstenar.

Väl var hennes ögon milda som ett lamms, men också så blixtrande, att
man endast med besvär kunde se in i dem. Men varför pratar jag om skön¬
het? FRYA själv var säkerligen inte vackrare. Jo, min vän: FRYA ägde sju
' skönheter", av vilka hennes döttrar bara har ärvt en eller högst tre.

Men även om Adela varit ful, skulle hon ändå varit oss kär.

Om hon var stridbar? Hör, min vän: Adela var det enda barnet till vår
Gaugreve. Sju jordfot lång var hon, hennes vishet ännu större än hennes ge¬
stalt och hennes mod så stort som båda tilkammam

Se, en gång var det en hedbrand. Tre barn hade hoppat upp på en gravs¬
ten för att rädda sig. Vinden blåste häftigt. Alla skrek och deras mor var
rådlös. Då kom Adela: "Varför står ni här och tvekar?" ropade hon. "Försök
rädda dem, och Uur-Alda skall hjälpa er!"

Därefter sprang hon bort till Krylskogen, fick tag i några algrenar och
byggde därav en brygga. Nu kom också de andra till hennes hjälp. Barnen
blev räddade. Varje år kommer barnen med blommor för att lägga ner vid
hennes grav.

En gång kom det tre Feniciska Sjömän, som ville misshandla barnen.
Men då kom Adela, som hörde deras skrik, till deras försvar. Hon slog
våldsverkama medvetslösa och för att bevisa, att de var ena ynkliga stacka¬
re, band hon ihop dem allesammans vid en spinnrock. När deras utländska
Herrar kom för att se till sitt folk och de såg, hur besynnerligt de misshand¬
lats, blev de mycket arga. Man berättade då för dem, vad som hänt. Och vad
gjorde de då? Bugade sig för Adela och kysste hennes kjortelfåll.

Men kom, du Q ärran vän! Skogsfåglarna flydde för alla, som kom på be¬
sök. Kom bara, min vän, så får du lyssna till hennes visdom!

Under den gravsten, där lovsången står, ligger min mor begravd. På hen¬
nes gravsten har man skrivit dessa ord:

VANDRA STILLA, TY HÄR VILAR ADELA!

Den gamla legenden, som står skriven på borgtornets utsida, är inte ned¬
skriven i boken: "Adelas anhängare". Varför detta ej skett, kan jag inte säga

7 0

Förebild för andra jungfrur.

År: 555 f.. Kr.

EN FÖREBILD I TAL OCH SVAR FÖR ANDRA JUNG¬
FRUR.

(Detta skrevs på skrivfilt/pergament.)

En girig och osällskaplig man kom för att klaga till Trast, som var Jung¬
fru i Stavoren. Han berättade, att ett oväder hade raserat hans hus. Han ha¬
de anropat Uur-Alda, men Uur-Alda hade inte hjälpt honom. "Är du en
äkta FRY A?" frågade Trast. "Från föräldrar och farföräldrar", svarade man¬
nen.

"Då", sade Trast,"vill
jag i förtroende utså nå¬
got i ditt sinne, som gror
och bär frukt." Trast
fortsatte: "Då FRYA var
född, stod vår moder na¬
ken, bar och oskyddad
mot solens strålar. Ingen
kunde hon rådfråga. Där
fanns ingen, som hon
kunde be om hjälp. Då
sände Uur-Alda sympa¬
ti, kärlek, ångest och
skräck till hennes sinne.
Hon såg sig omkring och
hennes intuition valde,
vad som var bäst. Hon
uppsökte en skyddad
plats under en skuggan¬
de lind. Men regnet,
som föll, blötte ner hen¬
ne. Hon lade nu märke
till, att vattnet droppade
från loven, så hon bygg¬
de sig en riskoja. Men
stormvinden kom och
blåste in regnet under
taket. Hon hade också
lagt märke till, att träd¬
stammen skyddade mot
detta. Därför satte hon
upp en vägg av torv och
grästuvor.

Förebild för andra jungfrur.

Först på en sida och sedan runt omkring. Stormvinden kom igen, ursinni¬
gare än förut och blåste bort hela taket.

FRYA klagade dock inte for Uur-Alda, utan lade istället på ett vasstak,
som hon fäste med stenar. När hon prövat på, hur tungt det är, att slita en¬
sam, förklarade hon för sina barn, hur och varför hon gjort det.

Dessa övergick nu från ord till handling. Det var på detta sätt, som vi
skaffade oss hus och vilobänkar, en gata och lindträd, som skyddar mot so¬
lens brännande strålar.

Slutligen byggde de en borg och senare ännu flera. Är inte ditt hus till¬
räckligt starkt, så måste du försöka förbättra det."

"Mitt hus var starkt nog", sade mannen. "Men översvämmningen lyfte
bort det och stomvinden raserade det."

"Var låg ditt hus då?" frågade Trast. "Vid Rhens strand", svarade mannen.

"Låg det inte på en höjd eller klippavsats?" frågade Trast. "Nej", sade
mannen, "mitt hus stod ensamt vid stranden. Ensam hade jag byggt det, men
ensam kunde jag inte kasta upp en klipphylla där."

"Jag vet det väl", svarade Trast. "Jungfrurna har berättat det för mig. Du
har hittintills under ditt liv dragit dig undan från människorna av rädsla för,
att du måste ge dem något eller göra något för dem. Så kan du inte fortsätta,
ty Uur-Alda, som är godhjärtad, vänder sig från de giriga.

Fosta har rått över oss och över alla dörrar i våra borgar står det skrivet: -
Vill du ditt eget bästa, så skydda din nästa, vägled din nästa och hjälp din
nästa, så går allt dig väl i händer-.

Är detta råd inte gott nog, så har jag inget bättre att ge dig."

Mannen rodnade av skam och drog sig tigande därifrån.

1

rz

Gaugrevama.

GAUGREVAR.

Detta är namnen på de Gaugrevar, under vars förvaltning denna bok
nedtecknades:

Apoll - Adelas make. Tre gånger var han Sjökung. Nu är han Gaugreve
över östra Flyland och över Linda-orterna. Borgarna Ljudgarda, Lindahem
och Stavia står under hans överhöghet.

Sachem Storo - Sytias make. Gaugreve över det höga Venn och Wälder.
Nio gånger valdes han till Hertig, d.v.s. Häranförare. Borgarna Buda och
Manngarda lyder under honom.

Abelo - Jaltias make, är Gaugreve över södra Flylanden. Fyra gånger har
han varit Härförare. Borgarna Aken, Ljudborg och Katsborg står under
hans bestydd.

Enoch - Dwyckes make, är Gaugreve över västra Flylanden och Texland.
Nio gånger valdes han till Sjökung. I Waraborg, Medeasblik, Forana och
Gammal-Fryaborg bestämmer han.

Foppe - Dunros make, är Gaugreve över de sju öaraa. Fem gånger var
han Sjökung. Han råder över borgen Walhallagara.

Detta stod skrivet på Fryas-
borgens väggar, såväl som på
borgarna Stavia och Medeas¬
blik:

Detta var på FRYAS tid.
Sedan gick det sju gånger sju
år tills, efter FRYAS önskan,
Fosta blev insatt som Folkmo¬
der. Borgen Medeasblik var
färdig och en Jungfru vald.

Nu skulle Fosta tända den
nya lampan. Då detta skett i
folkets närvaro, ropade
FRYA från sitt vakt-torn, så
att alla kunde höra det: "Fos¬
ta, tag din penna och skriv upp
de saker, jag inte kunde säga
tidigare!"

Fosta gjorde som hon blivit
ombedd. På så sätt kom FRY¬
AS barns tidigaste historia till.

73

Appollonias bok.

År.c:a 535 f. Kr.

APPOLONIAS BOK - CITADELLET I LIUDGAARDE.

NU SKALL JAG BESKRIVA: FÖRST MIN EGEN BORG OCH SE¬
DAN ANDRA, SOM JAG FICK UNDERSÖKA.

Min borg ligger vid norra änden av Liudgaarde. Den är tre gånger trettio
fot (c:a 29 m.) hög. Tornet har sex sidor. Uppe på det platta taket finns yt¬
terligare ett litet hus, från vilket man kan betrakta stjärnorna. På var sida
om tornet finns det ett hus, som är trehundra fot långt, tjugoen fot brett och
tjugoen fot högt, frånsett det runda taket.

Dessa hus är av hårdbränt tegel. Utanför dem finns inga andra byggna¬
der. Borgen är omsluten av en vallgrav, som är tjugoen fot djup och trettio¬
sex fot bred. Tittar man ner från tornet, ser man Juulens figur.

På marken mellan de södra husen frodas allehanda växter från när och
fjärran, vilkas egenskaper Jungfrurna måste lära känna. Kring de norra hu¬
sen finns det bara åker. Tre av de norra husen är fyllda med korn och andra
förnödenheter. De båda husen i söder är hem för Jungfrurna, som bor och
undervisar där.

Det allra sydligaste huset är Borgjungfruns bostad. I tornet hänger Lam¬
pan. Borgens väggar är smyckade med kostbara stenar. På södra väggen är
TEX" sknven. Till höger finner man den äldsta läran och till vänster lagar¬
na. De andra sakerna finner man på de tre Övriga sidorna.

Mot vallgraven, vid Borgjungfruns hus, finns ugnen och mjöl-kvamen,
som drivs av fyra oxar.

Utanför borgmuren ligger den byggnad, där Borgherrarna och Krigama
bor. Det tar en timme att gå runt vallgraven. Men inte en sjömans-timme,
utan en sol-timme, av vilka det går två gånger tolv på en Etmal (dygn).

Appollonias bok.

På insidan av vallen finns det en plattform, fem fot under dess krön. På
den står trehundra kranbågar (gjorda av körsbärsträdets trä, vars namn är
"Kranelia"), som är täckta med trä och läder.

Förutom invånarnas hus, finns utmed vallgraven ytterligare trettiosex
nöd-hus, där de kringboende kan söka skydd.

Det öppna fältet tjänar som betesmark eller lägerplats. På sydsidan av
den yttre vallen ligger Liudgaarden, omgiven av den stora Lind-skogen.
Dess form är trekantig med den breda sidan utåt, så att solen kan skina in.
Där växer många utländska träd och blommor, vilka förts hit av Sjömännen.

Alla de andra borgarna är byggda som vår borg, men inte fullt så stora.
Den allra största är Texlands borg. FRYAS-borgens tom är så högt, att det
skrapar molnen och hela borgen har samma proportioner.

Hos oss på borgen är det sålunda inrättat:

Sju unga Jungfrur vaka över Lampan. Vaije pass räcker i tre timmar. Un¬
der övrig tid måste de utföra hushållsarbete, lära och sova. När de har vakat
i sju år, blir de fria från sin tjänst. Då kan de gå ut bland folket, för att över¬
vaka deras seder och utdela goda råd.

Har någon varit Jungfru i tre år, får hon ibland följa med de äldre Jung¬
frurna.

Skrivaren har till uppgift, att lära Jungfrurna läsa, skriva och räkna. De
äldre eller Grevarna måste lära dem rätt och plikter, morallära, kiyddkun-
skap, sjukvård, historia, sagor och sånger, liksom allehanda ting, som är nyt¬
tiga, för att kunna utdela råd. Borgjungfrun måste lära dem, hur de skall
umgås med människorna. Innan en Borgjungfru tillträder sitt ämbete, måste
hon resa genom landet ett helt år. Tre grevliga Borgherrar och tre Gammal-
Jungfrur åtföljer henne då.

Så blev det också för mig. Min resa förde mig utmed Rhen, upp på ena
sidan och ner på den andra. Ju högre upp i Rhen jag kom, desto fattigare
tycktes mig människorna vara. Överallt hade man anlagt fördämningar i flo¬
den. Sanden, som hopades där, samlades upp i fårfällar och vaskades med
vatten, för att på detta sätt utvinna guld. Men flickorna bär för den skull
inga gyllene kronor.

Förr fanns här mera folk, men när vi förlorade Skenland, drog de upp
bland bergen. Där gräver de och letar efter jämjord, av vilken de framstäl¬
ler järn.

Bland bergen ovanför Rhen har jag sett Marsater. Det är människor, som
bor i sjöarna. Deras hus är byggda på pålar, för att de skall kunna skydda sig
mot vilda djur och de onda människorna. Där finns vargar, björnar och fa¬
sansfulla, svarta lejon. Marsatema är grannar med de angränsande Kreka-
1 andens innevånare, Kältas anhängare och de vildsinta Twiskama, som alla
är lystna på rov och byte. Marsatema livnär sig av fiske och jakt Skinnen
bereds av kvinnorna och bearbetas med björknäver. De minsta hudarna an¬
vänder de till filtar.

FRYAS-borgens Borgjungfru berättade, att de voro goda och enlda män¬
niskor. Men hade jag inte först hört hennes åsikt, skulle jag nog ha trott, att
de inte hörde till FRYAS folk, utan var barbarer, så djärva som de såg ut.

75

Appollonias bok.

Deras hudar och kryddor köps upp av Rhen-iimevånama och fraktas vidare
av Sjömännen.

Utmed den andra Rhenstranden var det på samma sätt, ända ner till LY-
DAS-borgen. Där låg en stor sjö, i vilken också människor bodde, som
byggde sina hus på pålar. Dessa var dock inget FRYA-folk, utan svarta och
bruna människor, som tjänstgjorde som roddare, för att hjälpa hem dem,
som återvände från resor utomlands. De måste stanna här, tills skeppen
kom tillbaka.

Till sist kom vi till Alderga. Vid södra hamninloppet står Waraborgen,
ett stort stenhus. Där lagras alla slags musslor, horn och kläder, som Sjöfa¬
rarna hämtat från fjärran länder. Inte långt därifrån ligger Alderga, en stor
sjö, omgiven av lador, hus och trädgårdar, som alla är rikt smyckade. På sjön
låg en stor flotta rustad och prydd med flaggor i alla sorters färger. På
FRYA-dagen hängde man upp sköldar längs skeppsborden. Några blänkte
som solar. Sjökungens och Amiralens var infattade i guld.

Från sjön hade man grävt en kanal, vilken sträckte sig längs borgen Fora¬
na och vidare bort till en trång havsmynning. Detta var flottans utgång och
Fly var dess ingång.

På båda sidor av kanalen ligger vackra hus, målade i bjärta, klara färger.
Trädgårdarna är omgivna av evigt gröna häckar. Jag har sett kvinnor där,
som bar filtkläder, som påminde om skrivfilt. Liksom i Stavoren bar flickor¬
na gyllene kronor på sina huvuden och ringar om armar och vrister.

Söder om Forana ligger Alkmarum. Alkmarum är ett hav eller en sjö. I
den finns det en ö. På denna ö måste de svarta och bruna människorna vis¬
tas, precis som vid LYDASborgen. Foranas Borgjungfru berättade, att
Borgherrama dagligen besökte dem, för att lära dem, vad äkta frihet vill sä¬
ga, och hur människorna skall leva i kärlek med varandra för att välsignas av
Uur-Aldas ande. Fanns där någon, som ville lyssna och förstå detta bud-

Appollonias bok.

skap, fick han stanna kvar, tills han var utlärd. Detta gjorde man, för att un¬
dervisa folk i Qärran länder och på så vis vinna vänner överallt.

Förr i världen vistades jag i Sachsen-ländema på borgen Mannagardafor-
da. Där såg jag dock mera fattigdom än rikedom. När en yngling i Sachsen-
landen friar till en flicka, frågar hon honom, om han också kan försvara sitt
hus mot de förbannade Twiskländama och om han redan slagit ihjäl någon.
"Hur många oxar och björnar har du hittills fångat? Hur många björn- och
vargskinn har du levererat till marknaden?"

Följden av detta blev, att Sachsama överlät jordbruksarbetet till sina
kvinnor och inte en av hundra kunde läsa eller skriva. Vidare, att ingen ha¬
de ett motto på sin sköld, utan bara den vanskapta bilden av ett djur, som
han dödat. Detta har också resulterat i, att Sachsama blivit mycket krigiska,
men nästan lika dumma, som djuret de fångar och lika fattiga som Twisk¬
ländama, med vilka de ständigt ligger i fejd.

Jorden och havet skapades för FRYAS folk. Alla våra floder mynna ut i
havet LYDAS och FIND AS folk kommer att förinta varandra och vi måste
sedan befolka de öde länderna. Vårt välstånd grundar sig på forskningsresor
och sjöfärder.

Om ni nu önskar, att folken i norr skall få del av vår rikedom och visdom,
vill jag ge er ett råd: Låt det bli en vana hos flickorna, att innan de säger JA,
fråga sina friare: "Vart har du hittills rest i världen? Vad kan du berätta för
dina b am om främmande länder och folk, som bor i fjärran?"

Handla på detta sätt, så skall de stridsdugliga unga männen komma till
oss. De blir klokare och rikare och vi behöver inte längre ha med de "smut¬
siga” folken att göra.

Av dem, som var hos mig, kom den yngsta Jungfrun från Sachsenlanden.
Då vi kom hem, bad hon om tillåtelse att återvända till sitt hemland. Sedan
blev hon Borgjungfru där. På det sättet kommer det sig, att så många av vå¬
ra Sjömän idag är Sachsare.

SLUT PÅ APPOLONIAS BOK.

77

Alexander och Frisco.

År: 526 f Kr.

ALEXANDER OCH FRISCO.

NU VILL JAG BESKRIVA, HUR GERTMANNERNA OCH
MÅNGA AV HELLENIAS ANHÄNGARE ÅTERVÄNDE.

Två år efter det Gosa blivit utsedd till Moder, seglade en flotta in i Fly-
havet. Folket ropade: "Vilken seger!" (Ho n Séen) De for vidare till Stavo¬
ren och där ropade man samma sak. Baner vajade från masttopparna. Om
natten sköt besättningarna upp brandpilar i luften. I gryningen rodde några
av deraas folk under jubelrop in i hamnen och ropade åter: "Vilken seger!”

När de landat, hoppade en ung karl upp på vallen. I handen bar han en
sköld och på den låg salt och bröd. En gråhårig gubbe följde efter honom
och förklarade, att de kom från de fjärran Krekalanden för att bevara våra
seder. Gubben menade: "Nu Önska vi, att ni skall vara vänliga och ge oss så
mycket land, att vi kan slå oss ned där."

Han berättade sedan en lång his¬
toria, som jag senare skall återge.

Greven visste inte, vad han skulle
göra. Han sände Budbärare åt alla
håll, också till mig. Jag föreslog då:

"Eftersom vi nu har en Moder, pas¬
sar det sig, att fråga henne till råds."

Jag följde själv med dem till Gosa.

Modern, som redan kände till allt,
sade: "Låt dem komma, så kan de
sedan hjälpa till att försvara vårt
land. Men låt dem inte alla stanna
kvar på ett enda ställe. Då kan de
bli för mäktiga för oss."

Vi följde hennes råd. Det var
helt efter hennes vilja.

Frisco stannade med sitt folk i
Stavoren, som de, efter bästa för¬
måga, återuppbyggde till en sjöstad.

Wichirte seglade med sitt folk
österut till Emude.

Några av Jonierna, som menade,
att de härstammade från männi¬
skorna i Alderga, for dit.

Några få, som trodde, att deras
förfäder ledde sitt ursprung från de
sju öaraa, ställde kosan dit och slog
sig ner innanför borgen Walhalla-
garas ringvall.

Alexander och Frisco.

Luitgert, Wichirtes Amiral, blev min kamrat och senare min vän. Ur hans
dagbok har jag hämtat följande berättelse:

ALEXANDER DEN STORE.

THORVALDSEN: DETALJ UR ALEXANDERSFR1SEN. Köbenhavn, Thorvaldsens museum.

Efter det vi bott 1224 år vid de fem vattnen och våra Sjömän under tiden
rest över alla hav, som fanns, kom Alexander, Kungen, tågande längs floden
ner till våra byar med en stark här. Ingen kunde motstå honom. Men vi Sjö¬
folk, som bodde nere vid havet, gick ombord på våra skepp med alla våra
ägodelar och seglade bort.

När Alexander hörde, att en stor flotta undkommit honom, blev han ra¬
sande och svor, att han skulle bränna alla våra byar, om vi inte kom tillbaka.

Wichirte låg sjuk till sängs. Då Alexander hörde detta, väntade han tills
denne kryat på sig. Sedan begav han sig till Wichirte och talade mycket vän¬
ligt med honom. Men han bedrog honom, som han redan tidigare gjort.

Wichirte svarade: "O, allrastörste Konung! Vi sjöfolk reser överallt och
har därför hört talas om era stora dåd. Därför beundrar vi väl edra vapen,
men ännu mer er visdom. Men vi, som är FRYAS friboma barn, vill inte bli
edra slavar, liksom jag, vill de andra hellre dö, än mista sin frihet. Så säger
våra lagar."

Alexander sade: "Jag vill inte lägga under mig ditt land och inte heller
göra ditt folk till slavar. Jag vill bara, att ni tjänar mig mot lön. Det svär jag
vid våra bådas gudar, för att ingen skall bli missnöjd med mig."

Då Alexander sedan delade salt och bröd med honom, hade Wichirte be¬
stämt sig för den bästa lösningen. Han lät sin son återkalla skeppen. Då alla
kommit tillbaka, hyrde han ut dem till Alexander, som på dem tänkte frakta
sitt folk till den heliga Ganges-floden, som han inte kunde nå landvägen.

79

Alexander ocb Frisco.

1

Därefter kom han över till oss och valde bland sitt folk och sina soldater
ut dera, som voro mest vana vid sjöresor.

Wichirte hade åter blivit mycket sjuk. Därför reste jag ensam med Near-
chus, som tillhörde Kungens följe. Företaget blev dock en motgång, efter¬
som Joniema inte kunde dra jämnt med Phöniziema. Inte ens Nearchus
själv kunde bemästra läget.

Kungen hade under tiden inte suttit med armarna i kors. Han hade låtit
sina Krigare fälla träd, för att göra plankor därav. Med hjälp av våra Tim¬
mermän, lät han bygga skepp åt sig. Nu ville han själv bli Sjökung och fara
uppför Ganges med hela sin här.

de hörde, att de skulle deltaga i seglatsen, tände de på trämagasinen. På så
vis blev hela vår by lagd i aska.

Först trodde vi, att Alexander gett order om detta och vi var alla beredda
att gå till sjöss. Men Alexander blev rasande. Han ville, att hans eget folk
skulle slå ihjäl soldaterna. Men Nearchus, som inte bara var hans förnämste
Furste, utan också hans vän, rådde honom att handla annorlunda. Därför
låtsades Kungen som om en olycka förorsakat det hela.

Men han kunde inte återuppta sitt härtåg. Nu ville han istället återvända.
Men innan han gjorde det, lät han undersöka, vem, som verkligen var skyl¬
dig till hranden. Så snart han förvissat sig om det, lät han avväpna de skyldi¬
ga och satte dem att bygga upp en ny by. Hans egna män stod beväpnade
bredvid för att skrämma de andra och samtidigt bygga en borg.

Vi fick lämna platsen och ta med oss våra kvinnor och barn. När vi kom
till Euphrats mynning, fick vi antingen välja en bosättning där eller också
kunde vi vända tillbaka. Vår lön skulle garanteras oss, hur vi än beslutade.

6 0

Alexander och Frisco.

På de nya fartygen, som undgått branden, lät han inskeppa Joniema och
Krekalandets invånare. Själv drog han med sitt folk utmed kusten genom
den torra öknen. Alltså genom det land, som Irtha hade lyft upp ur vattnet,
då hon höjde upp vägen bakom våra förfäder, så snart de kommit in i Röda
Havet.

Då vi anlände till Ny-Gertmannia (det är en hamn, som vi själva byggt
för att hämta vatten där) mötte vi Alexander och hans här. Nearchus mar¬
scherade till kusten och stannade där i tre dagar. Sedan drog han vidare och
då vi kom fram till Euphrat, fortsatte Nearchus med sina Kngare och många
av sitt folk längs kusten. Men han återvände snabbt och sade: "Kungen ber
er, att göra ännu ett litet fälttåg för hans skull bort till Röda Havet." För
detta skulle var och en belönas med så mycket guld, som han kunde bära.
När vi kom dit, frågade han oss, var den tidigare vägen legat.

Nearchus stannade i trettioen dagar, hela tiden spanande ut över Öknen.
Slutligen kom där en hop människor, vilka förde med sig tvåhundra elefan¬
ter och tusen kameler, lastade med trä, balkar, tåg och andra verktyg, för att
dra över vår flotta till det "Medelländska" Havet.

Vi var mycket
häpna över detta
och förundrade
oss. Men Near¬
chus berättade
för oss, att Kung¬
en ville visa de
andra Kungarna,
att han var mäkti¬
gare än Kungarna
av Tyrus någonsin
varit.

Vi skulle bara hjälpa till, vilket säkert inte skulle vara till skada för oss.
Vi fick ge med oss. Nearchus kunde också styra och ställa så väl med allt, att
våra skepp låg i Medelhavet redan innan tre månader förflutit.

Då Alexander hörde, att hans plan lyckats, blev han så övermodig, att
han ville låta muddra upp det torrlagda sundet, för att trotsa Irtha. Men
Uur-Alda lät hans
själ fara hädan. I

sin självförhävdel- „

se drunknade han
i vin innan han ens
hann bötja med
sin föresats.

Alexander den stores bild före *
kom pä m vm präglade i vitt skilda
delar av hans världsvälde. Dessa
tre mynt kommer frän Kreta%
Alcxandrta och Pcr^amon (ert

81

Alexander och Frisco.

Efter hans död delades hans rike mellan Furstarna. De skulle var och en
förvalta sin del åt hans söner. Men det var inte alls deras avsikt. Var och en
ville behålla sin del och utöka den. Nearchus önskade nu, att vi skulle bosät¬
ta oss vid Phöniziens kust. Men det ville ingen av oss. Vi förklarade, att vi
hellre tog risken att återvända till FRYAS land.

Då förde han oss med till Athens nya hamn, dit en gång alla äkta FRYA-
bam rest. Därifrån avseglade vi med soldater, livsmedel och vapen. Bland
de många Furstarna, hade Nearchus en vän, kallad Antigones. Båda kämpa¬
de de, enligt vad de själva påstod, för samma mål! De ville hjälpa det kung¬
liga släktet och därigenom återge alla Grekiska länder deras gamla frihet.

Antigones hade bland många andra en son, som hette Demetrius ochh
som senare fick namnet "Stadsvinnaren". Denne for en gång bort till staden
Salamis. Efter att ha kämpat där en lång tid, måste han slåss mot Ptolo-
meus. Så hette den Fursten, som härskade över Egypten.

Demetrius gick segrande ur kampen, dock inte genom egna krigare, utan
med vår hjälp. Detta gjorde vi av vänskap till Nearchus. ty vi var säkra på,
att han var av biandblod på grund av sin ljusa hud, blå ögon ochh blonda
hår.

Efter sin seger attackerade Demetrius Rhodos, dit vi fraktade hans kri¬
gare och livsmedel. När vi gjorde vår sista seglats till Rhodos, var kriget
över. Demetrius hade begett sig till Athen. Då vi var underdåniga vår Kung,
lät han oss återvända.

När vi nu anlände till ham¬
nen, var hela byn i sorg. Frisco,
som var Kung över vår flotta,
hade en son och en dotter där¬
hemma. Båda var blonda och
fagra, som om de just hade
kommit från FRYAS land.

Ryktet om dem flög över
Krekalanden och nådde också
Demetrius öron. Han var en
osedlig usling, som trodde, att
han kunde göra precis som han
ville. Han lät helt öppet röva
bort Friscos dotter. Mamman
vågade inte hoppas, att hon
skulle få tillbaka sin "JOI". "Joi"
kallar Sjömännens hustrur sin
man. Ordet betyder glädje. De
säger också "Zoethart" (söt¬
hjärta). Sjömännen kallar sina
fruar 'TRAST' och "FRO" eller
"FROW" - det betyder glättig¬
het (vreuyde) och är likt gläd¬
jen (vreugde).

Alexander och Frisco.

Eftersom hon inte kunde vänta på sin make, gick hon med sin son till
Demetrius och bönföll honom att ge henne tillbaka dottern. Då Demetrius
såg sonen, lät han föra honom till sitt palats och gjorde med honom som han
gjort med system. Han skickade modem en påse guld, men hon kastade den
i sjön.

När hon kom hem, greps hon av vanvett. Hon sprang runt på gatorna och
skrek ut: MHar någon sett till mina bam? Ve mig! Göm mig hos er! Min man
kommer att slå ihjäl mig, därför att jag har förlorat hans bam!"

När Demetrius fick veta, att Frisco återkommit hem, sände han bud till
honom och förklarade, att han tagit hans bam till sig för att fostra dem till
höga befattningar i staten och gärna ville belöna honom för hans tjänster.
Men Frisco, som var stolt och hård, sände bud till sina bam med ett brev,
vari han uppmanade dem att vara Demetrius till viljes, eftersom han ville
deras bästa. Men budet hade också ett annat brev, som innehöll gift. I detta
befallde han sina bam att taga detta, ty, sade han: "Era kroppar har blivit
orenade mot er vilja, och det skall inte läggas er till last. Men om era själar
skulle bli orena, kommer ni aldrig till Walhalla. Era själar måste då vandra
runt på jorden som spöken, utan att någonsin få se ljuset Likt flädermöss
och nattugglor nödgas ni alltid bo i era hålor om dagen och komma ut först
på natten för att skria och hoa över våra gravar, därför att FRYA är tvungen
att vända sitt ansikte
från er."

Barnen lydde sin fa¬
ders befallning. Deme¬
trius lät kasta deras lik i
havet. För folket upp¬
gavs det, att barnen ha¬
de flytt.

Nu ville Frisco segla
med alla sina män till
FRY AS land, varifrån
han stammade. Men
många motsatte sig det¬
ta. Då gick Frisco bort
och stack byn med alla
de kungliga förråden i brand. Nu varken kunde eller vågade någon stanna
kvar. Alla var glada över att få fara därifrån.

Vi lämnade allt efter oss utom kvinnor och bam. Livsmedel och vapen
hade vi lastat ombord. Frisco hade dock ingen ro. Då vi kom fram till den
gamla hamnen, gick han iland med sina tappra besättningar och sköt ovän¬
tat alla skepp, som han kunde nå med sina pilar, i brand.

Demetrius krigsflotta kom emot oss. Frisco befallde nu, att lägga de
minsta skeppen i en bred linje akterut och de största, med kvinnor och bam
ombord, framför oss. Vidare gav han order om, att vi skulle ta bort arm¬
borsten från fören och fästa dem i aktern. 'Ty", sade han, "vi måste slåss,
samtidiigt som vi retirerar. Ingen får understå sig att förfölja en endaste fi¬
ende. Detta är mitt beslut!"

Alexander och Frisco.

Medan vi verkställde hans order, blåste vinden upp föröver, till fasa för
ynkryggar och kvinnor. Vi hade inga slavar ombord, utan bara de män, som
frivilligt följt oss. Alltså kunde vi inte undkomma fienden genom att ro.

Men Uur-Alda visste mycket väl, varför detta skedde. Frisco, som också
fattade det, lät snabbt lägga pilarna i armborsten. Sedan befallde han, att
ingen fick skjuta, förrän han skjutit. Ytterligare menade han, att vi alla skul¬
le lägga an mot det mellersta skeppet."Om detta mål blir ordentligt träffat"
sade han, "skulle de andra komma till hjälp, och då måste alla skjuta så gott
de kunde."

Då vi var på en och en halv kabellängds avstånd från dem, böljade Phö-
niziema skjuta. Frisco besvarade inte deras skottsalva, förrän den första pi¬
len föll ner sex famnar från hans skepp. Då sköt han och de andra följde
genast hans exempel. Som ett eldregn flög våra pilar med vinden och träffa¬
de brinnande fiendens skepp ända bort till tredje linjen. Vårt folk jublade
av glädje. Men våra motståndares skrin var så högljudda, att våra hjärtan
snörptes gamman. Kär Frisco menade, att de fått nog, inställde han skjutan¬
det. Vi ändrade kurs och avlägsnade oss från fienden.

Efter en långsam se¬
glats i två dagar, sikta¬
de vi en annan flotta på
trettio skepp, som följ¬
de oss i hälarna. När
Frisco beordrade "klart
skepp", skickade de
fram en lätt roddbåt
Deras budbärare bad
oss för allt i världen
om, att få fara med oss.
Ty de var Jonier, som
av Demetrius med våld
beordrats till den gam¬
la hamnen (Athens),
där de hört talas om
striden.

Frisco, som seglat vida med Joniema, tillstyrkte, men Wichirte, vår Sjö¬
kung, sade nej. Han menade, att Joniema var avgudadyrkare. Han hade
själv hört, hur de anropat sina avgudar. Frisco menade däremot, att detta
kom sig av umgänget med innevånarna i Krekal anden. "Jag har ofta själv
gjort det men ändå är jag en lika god FRYA, som någon av er."

Frisco var mannen, som skulle föra oss till FRY AS land och så kom det
sig, att Joniema fick följa med oss. Det tycktes också vara Uur-Aldas vilja.
Ty innan tre månader gått seglade vi utmed den Brittanniska kusten och tre
dagar senare kunde vi ropa: "Huzza - vilken seger!"

64

Frethorik och Wiljos skrifter.

Ar: 305}.Kr.

FRETHORIK OCH WILJOS SKRIFTER.

Mitt namn är Frethorik med efternamnet Oera Linda d.v.s. "Över Lin¬
darna". I Ljutwardia blev jag vald till Asga (domare). Ljutwardia är en ny
befästning innanför borgen Ljudgardas vallgrav, vars namn blivit illa beryk¬
tat.

Under min tid hände mycket. Mycket har jag redan skrivit därom, men
efteråt har ännu mera berättats för mig. Jag vill skriva en berättelse om ett
och annat, som bilaga till denna bok - goda människor till ära och onda till
skam.

I min ungdom hörde jag alla klaga Över, att onda tider stundade. Och on¬
da tider kom, ty FRYA hade lämnat oss. Hon hade hållit sina Vaktjungfrur
borta från oss, eftersom kolossala avgudabilder hade hittats inom vårt lands
gränser.

Jag brann av nyfikenhet att se dessa bilder. I vårt grannskap haltade en
gammal kvinna ut och in i husen och klagade alltid över de onda tiderna.
Jag tog den gamla åt sidan. Hon smekte min kind. Då blev jag modig och
frågade, om hon ville visa mig den onda tiden och bilderna. Hon skrattade
godmodigt och tog mig med upp till borgen. En gammal gubbe frågade mig,
om jag kunde läsa och skriva. Jag nekade till detta. 'Då måste du först ge
dig iväg och lära dig detta", menade han, "annars kan jag inte visa dig."

Sedan gick jag vaije dag till Skrivaren för att lära mig.

Åtta år senare hörde jag, att vår Borgjungfru bedrivit otukt och att några
av våra Borgherrar utövat förräderi tillsammans med Magyn. Många männi¬
skor tog dock deras parti. Överallt uppstod tvedräkt Barn revolterade mot
sina föräldrar och modiga människor blev lönnmördade.

Den gamla kvinnan, som avslöjat allt detta, hittades död i en grop. Min
far, som var Domare, ville utkräva straff, men mördades en natt i sitt eget
hus. Tre år senare hade Magyn gjort sig till herre över landet utan kamp.

Sachsama hade förblivit trogna och rättrådiga. Till dem flydde nu alla
goda människor. Min mor dog i samband med detta. Nu gjorde jag detsam¬
ma som alla andra.

Magyn yvdes över sin slughet. Men Irtha skulle minsann visa honom, att
hon inte ville tåla varken Magyn eller några avgudar i sitt heliga sköte, från
vilket hon fött FRYA

Så som vildhästen skakar sin man, efter det den kastat av sin ryttare i grä¬
set, så skakade Irtha sina skogar och berg. Floder översvämmade fälten. Ha¬
vet kokade. Berg sprutade eld upp mot molnen. Vad de utspytt, kastade
molnen tillbaka ner på jorden.

Vid början av Arnemaand - skördemånaden, sänkte sig jorden mot norr
och sjönk ner, djupare och djupare. I Welvenmaand, Vargamånaden (de¬
cember), låg Fiyaslandets Denemarker begravda under havets yta. Skogar¬
na, i vilka avgudabilderna stod, rycktes upp och spreds för vindarna.

65

Fretorik och Wiljos skrifter.

Sedan 282 år (587 f. Kr.) hade vi inte haft någon Äromoder. Nu, då allt
tycktes förlorat, böljade man se sig om efter en ny. Lotten föll på Gosa med
tillnamnet Makonta. Hon var FRYAS-borgens Borgjungfru påTexland. Be¬
gåvad, och med gott omdöme, var hon mycket lämplig, isynnerhet som hen¬
nes borg var den enda, som blivit skonad. Häri såg alla en kallelse.

Tio år senare kom Sjömännen
från Forana och Lydasborgen. De
ville driva bort de svarta med sina
fruar och barn ur landet. Men först
ville de höra Modems åsikt om det¬
ta.

Gosa frågade: "Kan ni föra tillba¬
ka var och en till sitt hemland, så
skall ni snabbt göra detta utan dröjs¬
mål, ty annars kommer de aldrig
mera i livet att se sina släktingar."

"Nej", sade Sjömännen. Då svara¬
de Gosa: "De har njutit ert salt och
ätit ert bröd. Sin kropp och sitt liv
ställde de under ert beskydd. Nu
måste ni låta era egna hjärtan tala.

Ett råd vill jag dock ge er. Låt dem
stanna, tills ni har möjlighet att föra
dem tillbaka till sina hem igen. Men
håll dem utanför era borgar. Vaka
över deras seder och undervisa dem,
som om de vore FRYAS egna söner.

Deras fruar är de starkaste här. De¬
ras blod skall förflyktigas som rök,
ända till inget annat finns kvar hos
deras ättlingar än FRYAS blod."

På så vis stannade de här. Nu öns¬
kar jag bara, att mina efterkomman¬
de skall akta därpå, i vilken mån
Gosa verkligen sade sanningen.

Då våra länder åter kunde beträdas, kom flyktinghorder av fattiga Sach-
sare med sina kvinnor till trakterna kring Stavoren och Alderga, för att söka
efter guld och andra smycken i den sumpiga jorden. Det ville Sjömännen in¬
te tillåta. Då drog Sachsama iväg, för att bosätta sig i de övergivna byarna i
västra Flyland, för att där skaffa sig livsuppehälle.

8 6

Skenland,Nordland och Frethoriks skrift. År 305 f. Kr.

DENNA SKRIFT HAR KOMMIT FRÅN NORDLAND EL¬
LER SKENLAND.

På den tiden, då vårt land sjönk i havet, var jag i Skenland och upplevde
följande:

Där fanns två stora sjöar, vilka kom upp ur jorden som bubblor. Sedan
brast de och ur sprickorna vällde en massa, som liknade glödande jäm. Ber¬
gens toppar skakade, störtade ner och förintade skogar och byar.

Jag såg själv, hur ett berg slets loss från ett annat och lodrätt sjönk ner i
sig själv.

Då jag senare såg dit igen, hade en sjö bildats där. Då jorden åter stadgat
sig, kom en Hertig från Lindasborg med sitt folk och en Borgfru. Hon för¬
kunnade överallt: "Magyn är skuld till allt det elände, vi har måst utstå!

Allteftersom de tågade
vidare, blev hären större.

Magyn flydde och man
fann hans lik. Han hade
begått självmord. Finnar¬
na fördrevs till en plats,
där de kunde leva. Bland
dem fanns även halvblod,
som fick stanna. Men fler¬
talet av dem gick med Fin¬
narna.

Hertigen valdes till
Kung. De tempel, vilka
förblivit oskadade, revs
ner. Sedan denna tid besö¬
ker de goda Nordmännen
oftare Texland, för att
hämta råd av Modem.

Men vi räknar dem inte
längre som äkta FRY AS.

I Denemarken gick allt gs?
lugnare till än hos oss. Sjö- =G°ta Älv
männen där, som kallar sig ||^
''Sekampar", gick ombord fp &
på sina skepp, men kom H W
senare tillbaka igen. ===■■=■

\ i

Katastrofen på Skeniand.|

Gefions sjuknlj plogland

V

\

Skenland, Nordland och Frethoriks skrift

HELL!

När Krodar (tiden) rört sig ett varv framåt, kommer de efterkommande
att tro, att de lidanden och förbrytelser, som Brokmännen vållade, härrörde
från deras förfäder. För den skull vill jag vaka och skriva ner så mycket om
deras sedvänjor, som jag sett.

Gertmannema kan jag lämna därhän, ty med dem har jag inte haft myck¬
et umgänge. Men, efter vad jag känner till, har de flesta av dem hållit fast
vid sina seder och sitt språk, vilket jag inte kan säga om de andra.

De, som kom från Krekalanden, talar ett förvanskat språk och deras se¬
der ger jag inte mycket för. Många har bruna ögon och mörkt hår. De är
avundsjuka, fräcka och fega på grund av sin vidskepelse. När de talar, tar de
de ord först, som borde komma sist. Om "ald" säger de "ad” - "salt" blir "sad"
- "ma" för "man" - "sel" för "skil" - "sode" för "skolde" - ja, räkna upp allt vore
för mycket.

De har också konstiga, bakvända namn, som man inte kan finna något
förnuft i. Joniema talar bättre, men de slukar H-et och lägger till det, där
det inte skall uttalas.

Om någon gör en staty av en avliden, som liknar denne, tror de, att den
dödes ande farit in i bilden. Därför har de gömt undan alla bilder av FRYA,
Frosta, Medea, Thiania, Hellenia och många andra.

Föds ett barn, kommer släkten tillsammans och ber till FRYA, att hen¬
nes tjänarinnor ska komma, för att välsigna barnet.

När de bett, får ingen röra sig eller tala. Böljar barnet skrika och fortsät¬
ter en stund, tolkas detta som ett ont tecken och man håller för troligt, att
modem bedrivit otukt. Jag har redan sett rysliga saker i samband med detta.

Börjar barnet sova, är det ett tecken på, att Jungfrurna kommit. Skrattar
barnet i sömnen, har Jungfrurna välsignat det med lycka.

Dessutom tror de på onda andar, häxor, jättar, dvärgar och älvor, som om
de härstammade från Finnarna.

Härmed slutar jag och vill påstå, att jag skrivit mer än mina förfäder.

FRETHORIK

Frethorik, min make, blev sextiotre år gammal. På etthundraåtta år är
han den förste av sitt folk, som dött fredligt. Alla andra föll i strid, for att de
fick kämpa mot sitt eget folk och främmande, för rätt och av pliktkänsla.

Mitt namn är Wiljo. Jag är den Jungfru, som följde med honom hit från
Sachsenmarkema. Under våra samtal upptäckte vi, att vi båda härstammade
från Adelas folk.

Vi förälskade oss i varandra och senare blev vi man och hustru. Han läm¬
nade mig ensam med fem barn, två söner och tre döttrar. Min äldste son he-

Skenland, Nordland och Frethoriks skrift.

** ter Konered, Hochgana min andre. Äldsta dottern heter Adela, den and¬
ra Frulik och den yngsta Nocht.

Då jag for till Sachsemnarkema räddade jag tre böcker: Sångboken, Be¬
rättelseboken och Helleniaboken. Jag skriver detta, för att man inte ska tro,
att de är av Apollonia. Jag har haft mycket förargelse över detta, men nu vill
jag också ha äran. Men jag har gjort mera:

Då Gosa-Makonta dött, vars godhet blev till ett ordspråk, begav jag mig
ensam av till Texland, för att skriva av de skrifter, som hon lämnat efter sig.
Då Franas sista vilja kom tillrätta, liksom Delas och Hellenias efterlämnade
skrifter, gjorde jag det än en gång. Detta är Hellenias skrifter.

8 9

Friso.

År: 263 /.. Kr.

NU SKALL JAG SKRIVA OM FRISO.

Friso, som redan genom sitt manskap var en mäktig man, blev också av
innevånarna i Stavoren vald till Gaugreve. Han hånade vårt sätt att försvara
vårt land och vårt hav. Därför hade han grundat en skola, där han lärde de
unga fäktkonsten enligt Krekalandens skick.

Jag tror dock, att han egentligen gjorde det för att knyta de unga till sig.
För tio år sedan sände jag dit min bror. Ty jag tänkte, att när vi nu inte läng¬
re har någon Moder för att skydda oss för varandra, var det dubbelt nödvän¬
digt att vara på sin vakt, så att han inte blev Herre över oss.

Gosa utnämnde ingen efterföljerska åt oss. Jag vill inte klandra henne
för detta. Men här finns nu en del äldre, misstrogna människor, som menar
att Modem träffat en överenskommelse med Friso i denna sak.

Då Gosa dött, ville
folket från andra orter
välja en ny Moder. Men
Friso, som höll på att
upprätta ett eget rike,
frågade varken efter
råd eller villkor från
Texland.

När innevånarnas
sändebud kom till ho¬
nom, hävdade han:

"Gosa var syrisk och
klokare än alla Grevar
tillsammans. Ändå fann
hon varken något ljus
eller någon utväg i den¬
na sak. Därför hade
hon heller inte kurage
att utse någon efterföl¬
jerska, som var tvivel¬
aktig. Detta insåg hon
snart. Därför skrev hon
i sitt testamente: Det är
bättre för er, att inte ha
någon Moder, än en,
som ni inte kan lita på."

Friso hade sett sig
mycket omkring och
var erfaren i krigföring.

Av Golemas och Furstarnas ränker och list hade han samlat och lärt sig
precis så mycket, som han behövde för att leda de andra Grevarna dit han
ville. Hör här, hur han därmed gick till verket.

Friso.

Friso hade tagit sig en andra fru, som var dotter till Wilfrethe. Denne var
under sin levnad Stavorens Övergreve. Med henne hade han två söner och
två döttrar. Genom hans försorg blev Kornelja, hans yngsta dotter, gift med
min broder. Kornelja är inget gott FRYA-namn och måste skrivas Kornhel-
ja. Wemod, sin äldsta dotter, förmälde han med Kauch. Kauch, som också
gick i skola hos honom, är son till Wichhirte, Gertmannemas Kung. Men
Kauch är inte heller något bra FRYA-namn och bör skrivas Kap. De har
lärt ut mera dåligt språk än goda seder.

Nu måste jag återvända till min historia. Efter den stora floden, vilken
min fader beskrivit, blev många Jutter och Letter utdrivna ur den onda Bal-
dasjön. De drevs av isen iväg över Kategat ner mot Denemarkens kuster.
Där stannade de. Inga människor syntes till så därför tog de landet i besitt¬
ning. Efter sitt eget namn kallade de landet Juttarland.

Senare kom många Denemarkare tillbaka från de höga landen. Men des¬
sa bosatte sig längre söderut.

När Sjömännen, de som inte omkommit, återvände, begav de sig med de
andra till Seelanden. På så vis kunde Juttema behålla det land, dit Uur-Al-
da fört dem.

Seelands Skeppare, som inte nöjde sig med att leva enbart på fiske och
som avskydde Golerna, drog iväg för att kapa Feniciska skepp.

91

Friso.

Vid Skenlands sydvästra höm ligger Lindasborgen, också kallad Lindas-
näsa. Den gmndades, som det står i första boken, av vår Apoll. Alla kust-
och inlandsinnevånama hade där förblivit goda FRYAS. Drivna av hämnd¬
lystnad mot Golema och Kältas efterföljare, slog de sig ihop med Seelän¬
dama. Men detta förbund varade inte länge. Seeländama hade nämligen, i
motsats till FRYAS-folket, lärt sig fördärvliga seder och vanor av Magyarer-
na. Senare for var grupp för sig själv för att röva. Men om så krävdes, bistod
de varandra med stor förtrolighet. Till slut blev det ont om goda skepp hos
Seeländama. Deras Skeppsbyggare hade omkommit och deras skogar, lik¬
som deras land, var bortsopade av havet.

En vacker dag kom
tre skepp oväntat seglan¬
de till vår Borg och an¬
krade upp vid ringvallen.
Genom att vårt land för¬
ändrats så mycket efter
katastrofen, hade de för¬
irrat sig och missat Fly-
mynningen. Köpmännen,
som var med ombord,
ville tillhandla sig nya
skepp av oss. Därför ha¬
de de tagit med sig alle¬
handa fina varor, som de
rövat från Kälta-landen
och Feniciemas skepp.

Eftersom vi själva inte
hade några skepp, gav
jag dem istället hästar
och fyra beväpnade Bud¬
bärare, som skulle söka
upp Friso. I Stavoren och
utmed Alderga blir näm¬
ligen de bästa krigsskep¬
pen av hård ek
tillverkade, sådana som
aldrig ruttnar.

Medan Seeländama stannade kvar hos mig, for några Juttar till Texland
och därifrån till Friso. Seeländama hade rövat bort många av deras starkas¬
te pojkar, som nu måste göra roddtjänst på deras skepp. Likaså hade de kid¬
nappat deras största döttrar, för att avla barn med dem. De arma Juttama
kunde inte värja sig mot dem, därför att de inte hade några bra vapen.

När de nu berättat för Friso om sina lidanden och många ord växlats om
detta, frågade denne slutligen om de inte hade någon bra hamn i sitt eget
land. "Jo då", svarade Juttama, "t.o.m. en mycket god, skapad av Uur-Alda.
Den liknar en ölkruka: Halsen är trång, men i dess mage kan gott och väl ett
dussin stora skepp ligga förtöjda. Men vi bar varken Borg eller ett Borgför¬
svar för att värja oss mot rövarskeppen."

92

Friso.

"Då måste ni bygga en", sade Friso. "Väl talat", sade Juttema, "men vi har
inga hantverkare eller byggverktyg. Vi som är kvar, är alla fiskare och Jut-
ters (bämstensfiskare). Alla andra har drunknat eller flytt till de höga lan¬
den."

Medan de så talade med varandra, kom mina Budbärare tillsammans
med Seeländama till Frisos gård. Lägg nu märke till, hur Friso visste att
bedra alla, och detta till båda parters belåtenhet och till sin egen fördel.

Seeländama lovade han, att de genom fasta avtal och till fasta priser
skulle få femtio goda skepp årligen, utrustade med järnkättingar, armborst
och allt, som hör till ett välriggat krigsskepp. Men då skulle de också lova,
att lämna Juttama ifred, liksom allt folk, som hörde till FRYAS stam. Ja,
han ville göra ännu mera och uppmana alla våra Sjökämpar att gemensamt
med Seeländama och med honom som anförare, ge sig ut på sjörövarfärder.

När Seeländama rest, lät han lasta fyrtio gamla skepp med fästningsva-
pen, ved, hårdbrända stenar, Timmermän, Murare och Smeder för att bygga
Borgar.

Sin son Witto (det betyder den vite) skickade han med för att övervaka
det hela. Allt vad som hände där, har inte berättats mig. Men så mycket har
jag i alla fall fått veta, som att på båda sidor om havsmynningen blev en
stark Borg byggd. I den förlädes det folk, som Friso dragit till sig från Sach-
senlandet. Witto friade till Sichhirte och gjorde henne till sin hustru. Wil¬
helm, så hette hennes far, var den högste Oldmannen bland Juttema. Det är
en lika hög rang som högste Greve. Wilhelm dog kort darpå och Witto val¬
des i hans ställe.

1

93

Frisos vidare öden.

FRISOS VIDARE ÖDEN.

Genom sin första hustru hade Friso ärvt två svågrar, som var mycket klo¬
ka. Hetto (det betyder den hete), den yngste, skickade han som Sändebud
till Kattaborgen, vilken ligger djupt inne i Sachsenmarkema. Av Friso hade
han fått med sig sju hästar, utom sin egen, som alla var lastade med kostbara
ting, som de Seeländska sjörövarna kapat.

Två unga Seeländare och två unga Ryttare medföljde vaije häst. De var
rikt klädda och utrustade med guld i sina pungar.

Liksom Friso skickat Hetto till Kattaborg, sände han nu Bruno (den bru-
ne) - sin andre svåger - till Mannagarda-urda. Den har tidigare skrivits
Mannagårda-forda i denna bok, men det var felaktigt.

Alla de rikedomar, som Frisos båda svågrar tagit med sig, blev efter om¬
ständigheterna bortgivna till Furstar, Furstinnor och utvalda flickor. När
Frisos Sändebud kom ut på ängarna för att dansa med ungdomarna, lät de
bära fram korgar med kakor och tunnor med det bästa ölet.

Efter dessa Sändebud
lät Friso ungdomar stän¬
digt dra igenom Sachsen¬
markema. Alla hade de
guld i pungarna och gå¬
vor, som de frikostigt de¬
lade ut. På värdshusen
spenderade de obekym¬
rat sina pengar tillsam¬
mans med de unga
flickorna. Då Sachsamas
Väpnare blev avundsjuka
på detta, skrattade Frisos
Sändebud älskvärt och
sade: "Om ni bara våga¬
de bekämpa vår gemen-
samme fiende, skulle ni
kunna ge era brudar
mycket rikare skänker
och ändå leva på stor
fot!"

Frisos båda svågrar
giftes bort med döttrar
till de ärorikaste Furstar¬
na. Senare utvandrade
Sachsiska ynglingar och
flickor i stora skaror till
Flyhavet. Borgjungfruma
och de äldre Jungfrurna,

94

Frisos vidare Öden.

vet. Borgjungfruma och de äldre Jungfrurna, som ännu mindes sin forna
storhet, tyckte inte om Frisos göranden. Därför talade de inte heller gott
om honom.

Men Friso, som var slugare än dem, lät dem prata på. Unga flickor
snäijde han för sin sak med gyllene bojor. Överallt kungjorde de: "Vi har se¬
dan länge ingen Moder mera, men det beror på, att vi nu är vuxna. Nu pas¬
sar oss en Kung bättre, så att vi kan återerövra våra länder, som Mödrarna
genom sin lättsinnighet förlorade.

Alla FRYA-bam har rättighet att göra sin röst hörd innan ett Kungaval
blir beslutat. Men förrän det går så långt, att ni åter väljer er en Kung, vill vi
också uttrycka vår mening. Såvitt vi förstår, är Friso utvald härtill genom
Uur-Alda. Ty Uur-Alda har på förunderliga vägar fört honom hit. Friso
känner till Golernas ränker och talar deras språk. Han kan därför bevaka
deras listigheter. Sedan måste man bekta ytterligare en sak: Vilken Greve
skulle väl kunna väljas till Kung, utan att de andra Grevarna avundades ho¬
nom?"

Sådant tal spreds ut av de unga Jungfrurna, men de gamla Jungfrurna,
om redan få till antalet, fann råd ur en annan fatabur. Överallt och till alla,
som ville lyssna, förklarade de: "Friso gör som spindlarna. Om natten spin¬
ner han sina gam åt alla håll. På dagen överlistar han och fångar i dem sina
ansvarslösa vänner. Friso påstår, att han inte tål varken Präster eller främ¬
mande Furstar. Men vi hävdar, att han inte tål någon, utom sig själv. För
den skull kommer han inte heller att tillåta, att Borgen Stavia återuppbyggs.
Detta är orsaken till att han inte vill ha någon Moder mera. Idag är Friso
bara er Rådgivare, men imorgon kommer han att bli er Kung och få makt
över er alla."

Hos folket uppstod nu två partier: De fattiga och de gamla, som åter ville
ha en Moder och ungdomen, som var stridslysten och ville ha en Fader eller
Kung, som kunde föra krig. De förstnämnda kallade sig "Moders-söner” och
de andra kallade sig "Faders-söner". Men Moders-sönerna var inte mycket
att räkna med, ty eftersom många skepp byggdes, fanns det gott om arbete
för Skeppsbyggare, Smeder, Segelmakare, Repslagare och andra hantverka¬
re.

Dessutom hade sjörövarna med sig alla slags smycken med vilka de för¬
såg sina fruar, Jungfrurna, flickorna, alla sina släktingar och goda vänner.

Då Friso hållit hov i Stavoren cirka fyrtio år, dog han. Under sina bemö¬
danden hade han återförenat många stater, men om vi hade någon glädje
därav, det kan jag inte intyga. Av alla Grevar, som var före honom, blev ing¬
en så ryktbar som Friso. Ty, som jag redan sagt, de unga Jungfrurna älskade
honom, medan däremot de gamla gjorde allt för att klandra honom och gö¬
ra honom avskydd bland folket. Trots detta kunde de gamla Jungfrurna inte
störa honom i hans verk. Men genom sitt förtal hade de uppnått så mycket
som att han dog utan att ha blivit Kung.

9 5

Frisos son Adel.

NU VILL JAG BERÄTTA OM FRISOS SON ADEL.

Friso, som lärt vår historia ur Adelingamas bok, gjorde allt för att vinna
deras vänskap. Sin äldste son, som han fick med sin hustru Swethirte, gav
han genast namnet Adel.

Även om han med all makt kämpade mot, att Borgar byggdes och åter¬
ställdes, sände han Adel till Texlands Borg för att han skulle lära känna alla
våra lagar, språk och seder.

Då Adel var tjugo år, lät Friso honom gå i sin egen skola. När han var
fullärd där, lät han honom resa genom alla stater. Adel var en mycket älsk¬
värd, unga man. På sina resor hade han fått många vänner. Därav kom det
sig, att folk kallade honom Atharik (rik på vänner), något som senare var
honom mycket till gagn.

Ty då fadern dött, efterträdde han honom utan att någon annan Greve
överhuvudtaget kom på tal.

Vid den tiden, då Adel studerade i Texland, fanns på Borgen en mycket
älsklig Jungfru. Hon kom från Sachsenmarkerna, från det land, som kallas
Suebaland. Därför kallades hon i Texland för Suebene, fast hennes riktiga

Adel hade förälskat
sig i henne och hon i
Adel. Men hans far be¬
fallde honom att vänta
litet. Adel lydde, men
så fort hans far dött
och han själv bestäm¬
de, skickade han ge¬
nast bud till Bertholde,
Jungfruns far, för att
fråga honom, om han
ville skänka honom sin
dotter.

Bertholde var en
Furste med ofördärva¬
de seder. Han hade
skickat Ifkja till Tex¬
land i den förhopp¬
ningen, att hon en gång
skulle väljas till Borg-
jungfru i landet.

När han nu fick reda
på deras böjelse för va¬
randra, gav han dem
sin välsignelse.

I

96

Frisos son Adel.

Ifkja var en flink FRYA-dotter. Såvitt jag lärde känna henne, arbetade hon
alltid och bemödade sig om att åter bringa alla FRYAS barn under samma
lagar och en "hatt".

För att vinna människorna för sin sak, reste hon med sin make från sitt
hem genom alla Sachsenmarkerna och därifrån till Gertmannia.

Gertmannia hade Gertmannema kallat den stat, som de fått genom Go-
sas försorg.

Därefter for de till Denemarken och vidare med skepp till Texland. Från
Texland reste de till västra Flyland och utmed kusten till Wallhallagarda.
Därifrån följde de Zuidenyn, tills de efter stora strapatser på övre Rhein,
anlände till Marsatema, vilka vår Appollonia beskrivit.

Sedan de stannat här en tid, for de åter nedför Rhein till lågländerna.
Nedför Rhein kom de fram till trakterna av den gamla borgen Aken. Där
blev helt oväntat fyra av deras tjänare mördade och plundrade in på bara
kroppen. De hade kommit litet efter de andra. Min bror, som alltid var på
sin vakt, hade tidigare strängeligen förbjudit dem detta, men de hade inte
lyssnat. Mördarna, som utfört dådet, var Twiskländare. De går numera
djärvt över Rhein för att mörda och plundra.

Twiskländama är fördömda och förlupna FRY A-barn, men sina kvinnor
har de rövat från Tartarema.

Tartarema är ett brunt FINDA-folk. De kallas så, eftersom de för krig
mot alla folk - "Uttarta".

Alla Tartarer är ryttare och banditer. Därför har Twiskländama ochså
blivit så blodtörstiga. De Twiskländare, som utför sådana grymheter, kalla¬
de sig själva Ma eller "Franken".

Min bror berättade, att bland dem fanns röda, vita och bruna människor.
De som var röda eller bruna, tvättade sitt hår i kalkvatten, tills det blev vitt.
Men eftersom deras ansikte förblev brunt, såg de annu fulare ut genom det¬
ta förfarande.

Frecis som Appollonia före dem, besökte Adel och Ifk}a även Lydasbor-
gen och Alderga. Därefter passerade de genom Stavorens byar till sitt folk.
Under sin resa uppträdde de så älskvärt, att människorna överallt ville be¬
hålla dem hos sig.

Tre rnÅnflHftr senare sände Adel bud till alla vänner, som han skaffat sig
och bad dem sända kloka män till honom i Minne-månaden (maj).

/Här fattas två sidor, vilka förmodligen år 1255 e.Kr. blev oläsliga genom
vattenskada, eller gick förlorade./

. hans fru, sade han, som varit Jungfru i Texland, hade fått en av¬
skrift därav. I Texland blev många skrifter funna, som inte är kopierade i
Adelingamas bok. En av dessa skrifter innehöll "Gosas sista vilja" och of¬
fentliggjordes efter Frisos död av den äldsta Jungfrun Albetha.

97

Beedens och Rikas skrifter.

BEEDENS OCH RIKAS SKRIFTER

Mitt namn är Beeden, son till Hochgana. Konered, min onkel, gifte sig
aldrig och dog därför barnlös. Man valde mig i hans ställe. Adel, den tredje
Kungen med detta namn, tillstyrkte detta val på det villkoret, att jag erkän¬
de honom som min Herre. Utom min onkels hela arv gav han mig mycket
mark och jord, som gränsade till min arvslott, på det villkoret, att jag skulle
låta människor flytta dit, som aldrig skulle .

/På detta ställe fattas i Oera-Linda krönikan c:a 20 sidor, på vilka Beeden
skrivit om Kungen Adel III. Denne Adel III blev av historieskrivarna också
kallad Ubbo./

. därför vill jag unna honom en plats här.

Beedens och Rikas skrifter.

BREV FRÅN RIKA, GAMMELJUNGFRUN, UPPLÄST I
STAVOREN VID EN JUULFEST.

Jag hälsar er alla, som kom hit med Friso.

Ni anser själva, att ni inte är skyldiga till avguderi. Den saken vill jag inte
tala om nu. Idag vill jag peka på en förbrytelse, som inte är så mycket bättre.
Antingen ni känner tUl det, eller inte, så har Uur-Alda tusen hedersnamn.
Dock vet vi, att Uur-Alda kallas Allfader, eftersom han skapade allt och allt
växer till hans skapelses livsuppehälle.

Det är sant, att Irtha med tiden också kallades Allnärare, eftersom hon
frambragte alla frukter och nötter, av vilka djur och människor livnära sig.
Men hon skulle inte kunna frambringa några nötter eller frukter om inte
Uur-Alda givit henne kraften därtill. Också kvinnor, som låta sina barn am¬
ma vid brösten, kallas för livnärerskor. Men om Uur-Alda inte givit dem
mjölken, hade den inte varit till någon nytta för deras bam.

Så blir Uur-Alda till sist ensam livnäraren. Att Irtha med tiden kallades
All-livgiverskan och en Moder-närarinna, är förklarligt. Men när en karl lå¬
ter kalla sig försöijare, eftersom han är fader, så kränker det logiken.

Men jag vet, varifrån denna dårskap kommer. Hör på mig! Ty den kom¬
mer från våra fiender. Om ni skulle ta efter dem, skulle ni bli förslavade till
FRY AS smärta och till straff för ert högmod.

Jag ska berätta för er, hur det gick till hos slavfolken. Kanske kan ni ta
lärdom därav. Främmande Kungar, som lever efter sina villkor, traktar efter
Uur-Aldas krona. Avundsjuka på att Uur-Alda heter Allfader, vill de också
kallas folkens fäder. Men nu vet alla, att en Kung inte behärskar jordens
fruktbarhet och att hans levebröd kommer från folket. Men trots detta
framhärdar de i sitt övermod.

För att nå sitt mål, nöjde de sig inte med frivilliga gåvor, utan beskattade
folket. För den skatt, de fick in, värvade de utländska legosoldater, som de
förläde på sina gårdar. Sedan tog de många kvinnor till älskarinnor och de
mindre Herrarna och Furstarna gjorde likadant. När det senare uppstod
strid och missämja i hushållen och man beklagade sig däröver, svarade de:
"Varje man är far för sitt hushåll och därför ska han också vara dess Herre
och Domare".

Sedan tilltog självsvåldet. På samma sätt som männen godtyckligt härska¬
de över sitt husfolk, regerade Kungarna över länder och folk. När Kungarna
genomdrivit, att de kallades folkets fäder, gick de och gjorde statyer av sig
själva. Dessa beläten lät de ställa upp i kyrkorna och intill sina avgudar. De
som inte ville buga sig inför dem avrättades eller belädes med bojor. Era
förfäder och Twiskländama umgicks med de främmande folken och från
dem har ni lärt dessa dårskaper.

Beedens och Rikas skrifter.

Men det är inte bara så, att några av era män har gjort sig skyldiga till att
åkalla dessa avgudar. Jag måste också beklaga mig över många av era kvin¬
nors vandel. Om det bland er finns män, som vill jämställa sig med Uur-Al-
da, så finns det också kvinnor, som anser, att de kan mäta sig med FRYA.

Bara för att de fött barn, kallar de sig Moder. Men de glömmer, att
FRYA födde barn utan någon mans medverkan. Ja, inte endast FRYA och
Äromodem ville de beröva deras ärofulla namn, utan att de i något avseen¬
de kunde likställa sig med dem. Precis på samma sätt bär de sig också åt
med sin nästas äronamn. Där finns kvinnor, som kallar sig Fru, fast de vet,
att denna titel endast tillkommer Furstens Fru. Sina döttrar låter de kallas
för Jungfrur, fast de vet, att ingen ung flicka får heta så, om hon inte tjänst¬
gör på en Borg.

Ni inbillar er alla, att ni blir bättre genom att stjäla ett namn. Men ni
glömmer, att avund vidlåder detta oskick och att all ondska sås av sin egen
avels-kuk. Omvänder ni er inte, kommer ondskan att med tiden växa sig så
stark, att man inte kan se en ände på den. Era barn ska plågas av detta, utan
att förstå, varför de gisslas.

Trots att ni inte längre bygger några Borgar åt era Jungfrur, utan lämnar
dem åt sitt öde, kommer de ändå att stanna kvar hos er. Ur skogar och hålor
ska de tränga sig fram och förkunna för era efterkommande, att ni avsiktligt
gjorde er skyldiga till alla dessa illgärningar.

Sedan kommer man att förbanna er. Gripna av fasa försöker era vålna¬
der stiga upp ur sina gravar for att åkalla Uur-Alda, FRYA och hennes
Jungfrur. Men ingenting kan rädda dem förrän Juul gått in i sitt nya lopp.
Detta skall ske först, när 3000 år gått efter detta århundrade.

SLUT PÅ RIKAS BREV.

100

Svarte Adels krig.

SVARTE ADELS KRIG.

/Här slutar Beedens skrivelse. Inledningen till den följande skriften har
förkommit. Ingen vet, vem som skrivit den. Förmodligen har det varit en
son eller sonson till Beeden./

. Därför vill jag först berätta om den svarte Adel. Svaite Adel var

den fjärde Kungen efter Friso. I sin ungdom hade han studerat i Texland,
senare i Stavoren och därefter rest genom alla staterna.

När han var 24 år, ordnade hans far, att han blev vald till Asega-Askar
(indrivare). Då han nu blivit Askar, verkade han alltid till de fattigas fördel.
"De rika", sade han, "begår tillräckligt med orättfärdigheter genom sitt guld.
Därför är det inte mer än rätt, att vi ömmar för de fattiga."

Genom denna och liknande åsikter blev han de fattigas vän och de rikas
fasa. Till slut gick det så långt, att hans far såg honom med oblida ögon. När
fadern dött, intog han dennes plats. Ty han ville också behålla sitt ämbete,
så som Kungarna i Östern brukar. De rika fann sig inte i detta, men då sam¬
mangaddade sig folket och de rika kunde skatta sig lyckliga att undkomma
helskinnade från mötet.

Från denna tid hörde
man aldrig mer talas om
jämlikhet och rättvisa. Svar-
te Adel dömde de rika och
^äskade för de fattiga. Med
deras hjälp kunde han lägga
beslag på allt, som han hade
ett gott öga till.

Kung Askar, som han all¬
tid kallades, var sju fot lång.
Lika väldig som hans gestalt
var, lika stora var hans kraf¬
ter. Han var mycket klok
och förstod allt som avhand¬
lades, men i hans planer
kunde man inte spåra någon
visdom. Han hade ett
vackert ansikte, men en hal
tunga och ännu svartare än
hans hår var hans själ.

När han varit Kung i ett
år, tvang han alla ungdo¬
marna i landet att en gång
årligen komma till hans lä¬
ger, för att där hålla en

Svarte Adels krig.

krigsövning. Först hade han svårigheter med detta. Men till slut blev detta
så omtyckt, att såväl gammal som ung kom från alla orter för att fråga, om
de fick vara med. Då han kommit så långt, grundade han krigsskolor.

De rika kom, klagade och påpekade, att deras barn numera varken lärde
sig skriva eller läsa. Askar brydde sig inte om dessa klagomåLMen då kort
därpå en krigsmanöver hölls, klev han upp på en stol och utbrast: "De rika
har kommit till mig för att klaga över, att deras pojkar inte längre lär sig att
läsa och skriva tillräckligt. Jag har inte svarat på detta. Men här vill jag
framföra min mening och låta den allmänna församlingen besluta om det¬
ta."

När nu alla nyfiket såg upp mot honom, fortsatte han: "Efter vad jag kan
förstå, måste man nuförtiden överlåta läsandet och skrivandet till Jungfrur¬
na och de gamla och visa bland folket. Jag vill inte tala illa om våra förfäder.
Men jag hävdar, att under den tiden, som somliga berömmer så högt, sprid-
de Jungfrurna en oenighet i vårt land, som Mödrama inte förmådde driva
bort. Vad värre var: Medan de pratade och debatterade om onyttiga vanor,
kom Golema och erövrade alla våra fina södra länder från oss. Idag har de
redan, tillsammans med våra vansläktade bröder och deras krigare överskri¬
dit Schelde. Därför måste vi nu bestämma oss för, om vi vill bära ok eller
svärd. Om vi önskar förbli fria, måste ungdomen för en tid ersätta läsandet
och skrivandet. Istället för att leka WIP och ZWICK på sina möten, måste
de öva sig med svärd och lans.

Om vi är grundligt tränade och pojkarna stora nog för att bära hjälm och
sköld och handskas med vapen, skall jag med er hjälp kasta mig över våra fi¬
ender. Golema ska då gälda sina hjälpares och krigares nederlag med det
blod, som flyter ur deras sår på våra fält. När vi en gång drivit ut fienden,
måste vi fortsätta därmed ända tills det inga fler Goler, Slaver eller Tatarer
mer finns att fördriva ur FR YAS land."

"Det är rätt!" ropade de flesta och de rika vågade inte längre öppna mun¬
nen. Detta tal hade han säkert förberett och låtit skriva ut i förväg. Ty sam¬
ma kväll fanns avskrifter i tjugo händer och alla var likalydande.

Senare befallde han Sjömännen att tillverka dubbla förstävar, vid vilka
man kunde fästa armborst av stål. De som struntade i att göra detta, blev
ålagda böter. Kunde någon svära på, att han inte hade tillräckligt med pen¬
gar, ålades de rika i byn att betala istället.

Nu ska vi se, hur det hela avlöpte. I Brittaniens nordliga bergstrakter le¬
ver ett skottskt folk, som till största delen härstammar från FRYAS folk.
Några härstammar från Kältas anhängare, andra från Britter och flyktingar,
vilka, allteftersom tiden gick, flydde dit från tenngruvoma. Alla som kom
från tenngruvoma hade utländska hustrur eller kvinnor av utländsk här¬
komst. De lydde under Golemas herravälde.

Deras vapen är bågar av trä och spjut med spetsar av hjorthorn eller av
eldstenar (flinta). Husen är byggda av torv och halm och några bor i grottor
i bergen. Får, som de rövat, är deras enda rikedom. Bland Kälta-anhängar-
nas avkomlingar bär några ännu jämvapen, som de ärvt av sina förfäder.

För att ni nu rätt ska förstå mig, måste jag låta min berättelse om det
skottska folket vila. Istället skriver jag något om de nära Krekalanden. Des-

102

Svarte Adels krig.

sa tillhörde förr bara oss. Men efter de svåra tiderna, har avkomlingar till
LYDA och FTNDA bosatt sig där. Av de senare kom sent omsider en hel
hop från Tröja. Troja hette en stad, som folken i det fjärran Krekaland intog
och förstörde.

Sedan Trojanema slagit sig ner i de nära Krekalanden (Italien) byggde
de med flit allteftersom tiden gick, en stark stad med vallar och Borgar, som
de kallade Rome, det betyder utrymme. När de genomfört detta, gjorde sig
folket med list och våld till Herrar i landet.

Innevånarna, som bor på sydkusten av det Medelländska havet, har till
största delen kommit från Phönizien. Phöniziema är ett bastardfolk av
FRYAS, FINDAS och LYDAS blod. LYDAS folk lever som slavar. Men
genom kvinnornas otukt, har dessa svarta män fördärvat folket och färgat
det brunt. Detta folk och Romarna kämpa ständigt om herraväldet i Medel¬
havet.

Romarna lever i fiendskap med Phönizierna. De romerska Prästerna,
som ensamma vill behärska riket, kan inte tåla Golema. Först erövrade de
Misselia från Phöniziema och sedan allt land, som ligger söderut, västerut
och norrut till och med Brittaniens södra del. Överallt jagade de bort de
Phöniziska Prästerna, det är Golema. Då sökte sig tusentals Goler en fris¬
tad i Nordbrittanien.

En kort tid innan hade den högste Golen flyttat in i en Borg, som heter
Keren- Ak (i Bretange), vilket betyder Hom. Från sitt högkvarter lät han or¬
der gå ut till alla Goler. Allt deras guld hade samlats till "Keren Herae el¬
ler Keren-Ak, en Stenborg, som en gång tillhörde Kälta. Därför ville
Kälta-anhängamas Jungfrur ha Borgen tillbaka. På så vis hade fiendskap
uppstått mellan Jungfrurna och Golema. Fejd och strid med mord oc
brand hade drabbat bergslandet. Våra Sjömän hämtade ofta ylle där, som
de bytte till sig mot garvade hudar och skinnvaror. Askar for ofta med dem

dit.

I tysthet hade han slutit vänskap med Jungfrurna och några av Furstarna
och förbundit sig att jaga ut Golema ur Keren-Ak. Då han nu återkom, ut¬
rustade han Furstarna och Krigsfolket med hjälmar av järn och stålbågar.
Kriget bröt ut och kort därpå flöt strömmar av blod nedför bergens slutt¬
ningar.

När Askar tyckte, att lyckan stod honom bi, for han med 40 skepp bort
till Keren-Ak, som han intog. Golemas hövding med allt sitt guld tog han
till fånga. Folket, som kämpat tillsammans med honom mot Golemas kriga¬
re, hade han lockat till sig från Sachsenlanden med löften om stort krigsbyte
och rov. Alltså blev intet kvar åt Golema. Efteråt intog han två öar som
startplatser för sina skepp. Därifrån utgick han senare för att kapa Phönizis¬
ka skepp och plundra de städer, som låg inom räckhåll.

När han återvände, hade han med sig 600 av de starkaste ynglingarna
från det skottska bergsfolket. Han påstod, att han tagit dem som gisslan för
att försäkra sig om, att deras föräldrar skulle förbli trogna mot honom. Men
det var lögn. Han höll dera i själva verket som livvakt vid sin gård, där de
dagligen fick undervisning i ridning och hanterandet av vapen.

103

Svarte Adels krig.

Denemarkama, som sedan länge ansett sig vara överlägsna "Sekempar11
hade först inte hört talas om Askars ärorika dåd. Men när ryktet nådde de¬
ras öron, blev de så avundsjuka på honom, att de ville börja krig såväl till
sjöss som till lands. Se där, hur han lyckades undvika ett krig!

Franas-Gosas-Konereds skrifter.

Åi r 70f.Kr.

SÅ LYDER FRANAS SISTA VILJA.

Hell, alla ädla FRYAS! I Uur-Aldas namn hälsar jag er från FRYA och
friheten!

Jag ber er, att om jag skulle dö, innan jag utsett en efterföljerska, kalla då
Tuntja, som är Borgjungfru på borgen Medeasblick. Hon är för närvarande
den bästa.

DETTA HAR GOSA LÄMNAT EFTER SIG.

Hell, alla människor!

Jag har ännu inte utsett någon Äromoder, eftersom jag inte vet någon,
som är lämplig. Därför är det bättre för er, att inte ha någon Moder alls, än
en, som ni inte kan lita på. Vi har gått igenom en ond tid, men det kommer
ännu en. Irtha har inte fött den och Uur-Alda har inte skapat den.

Österifrån kommer den och från Prästernas hjärtan. Så mycket lidande
skall den framföda, att Irtha inte mäktar dricka blodet efter alla sina dödade

barn.

Mörker skall utbreda sig
över människomas sinnen
liksom åskmoln framför
solljuset. Överallt skall list
och avgudar uppträda för
att kämpa mot frihet och
rättvisa.

Rätt och frihet skall du¬
ka under och vi med dem.
Men segern skall vedergäl-
la förlusten. Våra efter¬
kommande skall lära folket
och slavarna innebörden av
tre ord: Kärlek - Frihet -
Rättvisa.

Först skall de lysa, men
sedan kämpa mot mörkret,
tills det blir ljust och klart i
människomas huvuden och
hjärtan.

&

1 h. .
■^-L. .

:

r'ji4'iSK!

J7-

mm?

Därefter sopas tyranniet bort från jorden, så som åskmolnen av stormvin-
daraa. Inga avgudar skall längre ha någon makt.

GOSA

105

Franas-Gosas-Konereds skrifter.

KONEREDS SKRUT.

Mina förfäder har efter varandra skrivit denna bok. Jag vill därför fort¬
sätta den, eftersom det inte längre finns någon Borg i mitt land, där, som
förr, minnena kan tecknas upp.

Mitt namn är Konered. Min far hette Frethorik och min mor Wiljo. Efter
min faders död, blev jag vald till hans efterträdare. Då jag var 50 år, utsåg
man mig till Gaugreve.

Min far har beskrivit, hur Lindaortema och Ljuthgården blev förödda.
Lindahem är Snnn försvunnet. Lindaortema begrovs delvis och den nordli¬
ga Ljuthgården helt i salthavet. Det brusande havet slår mot Borgens ring¬
vall.

Som min far berättat, gick de människor, som förlorat sina ägodelar dit
och byggde sig små hus innanför ringvallen. Därför heter Skansen nu Luit-
werd. Sjöfolket säger Luiwerd, men det är tokprat.

I min ungdom var det land, som ligger utanför ringvallen bara sump och
träsk. Men FRYAS folk är flitigt och duktigt. Det blir varken för trött eller
utmattat för att nå ett mål. Genom att gräva diken och bygga kustdammar
av den jord, som kom från dikena, skapade vi oss goda hem utanför ringval¬
len. Området ser ut som en hov, tre längdmått (5 km) åt öster, tre längd¬
mått söderut och tre längdmått åt väster.

Nu är vi sysselsatta med att påla vattenstockar, för att göra en hamn som
skydd för vår ringvall. Tills verket är färdigt, måste vi Sjöfolk hålla ut.

I min ungdom såg det bedrövligt ut här, men idag är de små hyddorna er¬
satta med hus, som står i rader. Det lidande och de skavanker, som släpades
in med fattigdomen, blev åter utdrivna med flit.

Av detta bör var och en lära, att Uur-Alda, vår Allfader, livnär alla ska¬
pelser på villkor att de försöijer sig själva och hjälper varandra.

106

Gosas råd.

SKRUTEN MED GOSAS RÅD.

När Uur-AIda gav människosläktets mödrar bara, lade han ett språk på
läppar och allas tungor. Denna gåva hade Uur-AIda givit människorna,
för att de skulle förstå varandra och för att de skulle veta, vad man måste
avhålla sig ifrån och vad man måste iaktta för att finna salighet och bevara
den för all evighet.

Uur-AIda är vis och god och ser allt i framtiden. Eftersom Uur-AIda vis¬
ste, att lycka och salighet skulle fly från jorden när ondskan besegrade dyg¬
den, hade han kopplat samman språket med en särskild egenskap. Denna
egenskap var, att man med språket inte kunde tillgripa lögner eller använda
bedrägliga ord utan att stamma och rodna. På så vis kunde man genast kän¬
na igen hjärtats ondska. Eftersom vårt språk alltså banar väg till lycka och
välsignelse och vakar över onda böjelser, kan det med rätta kallas för ett
Gudsspråk. Alla, som vill hålla det i ära, hedrar därmed sig själva.

Men, vad har hänt! Så snart som det bland våra halvbröder och halvsys¬
trar framträdde bedragare, som själva utgåvo sig vara gudarnas tjänare, för¬
ändrades allt. De svekfulla Prästerna och onda Furstarna, som i alla tider
hållit ihop, ville leva efter sitt eget godtycke och handla utan hansyn till de
gudomliga lagarna. I sin ondska uppfann de ett eget språk, så att de i närva¬
ro av andra kunde tala om onda ting och ovärdiga saker, utan att förråda sig
genom att stamma eller att en rodnad missfärgade deras ansikten. Men vad
födde detta för följder?

Lika långsamt som frön av goda växter, vilka blivit sådda i dagsljus av go¬
da människor, spirar ur jorden, lika långsamt gror den onda säden mot lju¬
set. Den säd, som i lönndom och mörker blev sådd av onda människor.

De lättsinniga flickorna och de kvinnliga pojkarna, som kurtiserade med
Prästerna och Furstarna, lockade det nya språket ur sina älskare och spred
ut det bland folket, tills dessa fullständigt glömt bort Uur-Aldas språk.

Vill ni nu veta resultatet därav? Nu, då stammning och rodnad inte läng¬
re förråder deras onda gärningar, har dygden utplånats.

Visheten och friheten följde samma öde. Endräkten krossades och osäm¬
jan intog deras platser. Kärleken har flytt. Otukten sitter till bords samman
med avunden. Där det förr rådde rättvisa, härskar nu svärdet.

Alla är slavar: Folket under sina Herrar och Herrarna under avunden, de
onda lustarna och begären.

Om de bara hade nöjt sig med att uppfinna ett språk, kanske allt hade
gått väl ännn en tid. Men de uppfann så många språk som det fanns stater.
För den skull förstår det ena folket det andra lika dåligt som kon, hunden
och vargen begriper fåret. Det kan Sjöfolket intyga. Därför har det blivit så,
att alla slavfolk betraktar varandra som främlingar och att de, som straff för
sin tanklöshet och förmätenhet, måste bekriga varandra, tills de alla är utro¬
tade.

107

Reintjas uppdrag.

År: 20e.Kr.

REINTJAS UPPDRAG.

Bland ruinerna av den förstörda Borgen Stavia uppehöll sig fortfarande
en klok Borgjungfru med några Jungfrur. Hennes namn var Reintja och hon
åtnjöt stort rykte for sin klokhet. Jungfrun erbjöd Askar sin hjälp på villkor
att Askar åter skulle bygga upp Staviaborgen. Då han samtyckt till detta, be¬
gav sig Reintja med sina tre Jungfrur till Hals (liten stad vid infarten till
Aalborg). Hon for nattetid och på dagarna talade hon på alla marknader
och möten.

Uur-Alda, sade hon, hade ropat till henne genom åskan, att alla FRYA-
folk måste bli vänner. Förenade som systrar och bröder, annars skulle FIN-
DA-folket komma och utplåna dem alla från jordens yta. Efter ett åskväder

skulle FRYAS kära Vaktjungfrur ha up¬
penbarat sig sju nätter å rad. Dessa lär
ha sagt:

"FRYAS länder hotas av en olycka
med ok och kedjor. Därför måste alla
folk, som leder sin härkomst ur FRYAS
blod och kallat sig FRYAS barn eller
FRYAS folk ta bort sina andra namn
och endast kalla sig FRYAS.

Sedan måste alla resa sig och fördri¬
va FIND AS folk från FRYAS fäderne¬
arv. Om de inte gjorde så, skulle de få
slavband om sina halsar. De utländska
Herrarna skulle misshandla deras barn
och gissla dem, tills blodet flöt ner i gra¬
varna. Sedan kommer era förfäders
skuggor att uppenbara sig, för att väcka
er och förebrå er för er feghet och tank¬
löshet.".

Det enfaldiga folket, som genom
Magyaremas gärningar redan var vana
vid dumheter, trodde på allt hon sade
och mödrarna tryckte sina barn till
bröstet. Då Reintja hade övertalat
Kungen av Hals och alla de andra män¬
niskorna till samverkan, sände hon bud
till Askar.

Själv for hon utmed den Baltiska sjöns kuster. Därifrån begav hon sif till
Lithauema, som kallades så, därför att de alltid hugger mot sina fienders
ansikten ("onhlithe Hawe" = hugga ansiktet).

108

Reintjas uppdrag.

Lithaueraa (hlith-hawar) är flyktingar och fördömda av vårt eget folk. De
stryker nu omkring i Twisklanden. Sina hustrur har de mest rövat från ar-
tarema. Tartareraa är en gren av FINDAS släkte. I Twiskländema kallas de
så, därför att de aldrig kan hålla fred, utan ständigt utmanar folk - ut tarta -
d.v.s. till strid.

Reintja for vidare bortom Sachsenlanden tvärs genom Twisklanden för
att överallt förkunna samma sak. Efter två år kom hon hem utmed Rhein.

I Twiskländema hade hon utgett sig för att själv vara Moder och sagt, att
de alla skulle få komma tillbaka som fria och lojala människor. Men dä
måste de gå över Rhein och jaga bort Golerna från FRYAS södra kmder.
Om de gjorde detta, skulle hennes Kung Askar gå över Schelde och återe¬
rövra landet där.

Hos Twwiskländama hade många onda seder smugit sig in genom Ma
gyarema och Tartareraa, men många hade också hållit fast vid våra agar.
Därför fanns där ännu kvar Jungfrur, som undervisade barnen och delade ut
de gamla råden. Först var de avundsjuka på Reintja, men till sist lovordades
hon överallt för sina framgångar och anspråkslöshet där det var nyttigt och
nödvändigt.

Så snart Askar genom Reintjas sändebud fått besked om, att Juttama var
avundsjuka, sände han genast iväg Budbärare till Kungen i Hals. Skeppet,
som Kurirema reste med, var fullastat med kvinnosmycken. Danbiand
fanns också en gyllene sköld, på vilken Askars gestalt konstfullt var återgi-

ven*

Budbärarna skulle höra sig för om Askar kunde få Kungens dotter, Fret¬
hogusta, till hustru. Frethogusta kom ett år senare till Stavoren. I hennes
följe fanns också en Magy. Ty Juttema var sedan länge fördärvade. Kort et¬
ter det Askar gift sig med Frethogusta, byggdes ett tempel i Stavoren. Dar
uppställdes onda och avskyvärda bilder med guldstickade dräkter. Det p -
stods också, att Askar om natten och i särskilda ofärdstider knäböjde infor
dem tillsammans med Frethogusta. Men så mycket är säkert: Borgen Stavia
blev aldrig återuppbyggd!

Då Reintja hade återkommit, uppsökte hon vredgad Prontlik, Modera i
Texland, för att beklaga sig. Prontlik sände bud överallt, vilka meddelade,

att Askar bedrev avguderi . ./några rader borta/ . .Askar tog ingen no

om detta då en flotta oväntat anlände från Hals. Om natten jagades Jung¬
frurna ut ur Borgen. På morgonen var allt som fanns kvar av Borgen pä Tex¬
land en glödande ruinhög. Prontlik och Reintja sökte skydd hos mig. Dä jag
senare tänkte efter, tycktes det mig, som om detta skulle kunna bli tiU skada
för mitt Gau-område. Därför funderade vi ut en listig plan, som skulle gag¬

na oss.

k Vddt

Se här, hur vi gick till verket! Mitt i Krylwald, öster om Luidwert, ligger
vår Flykt- eller Försvarsborg, som man bara kan nå på slingrande stigar. lm
denna Borg hade jag sedan länge sänt unga Väktare, som ädla hatade Askar.
De höll alla andra människor borta från Borgen. Nu hade det hos ossgått s
långt, att kvinnor och män berättade spökhistorier om "vita frun och iilder-

109

Reintjas uppdrag.

De folk, som gränsar till Frankema, kallade sig "Thiots söner", vilket be¬
tyder detsamma som "folksöner". De hade förblivit fria människor, då de
aldrig ville erkänna varken Kung, Furstar eller herrar, utom dem, som blivit
valda efter samfälld vilja och av en allmän församling.

Askar hade tidigare av Reintja fått veta, att Twiskländamas Furstar för
det mesta levde i fiendskap och fejd med varandra. Nu föreslog han dem,
att de skulle välja en Hertig ur hans folk, eftersom han oroade sig för, att de
annars skulle komma att slåss med varandra om herraväldet. Han framhöll
också, att hans Hövdingar kunde tala med Golema. Detta, menade han, var
också Modems syn på saken. Då möttes Twiskländamas ledare och efter tre
gånger sju ETMAL (tjugoen dagar) valde de Alrik till Hertig.

Alrik var Askars brorson. Askar gav Alrik tvåhundra Skottar och hundra
av de starkaste Sachsarna som livvakt. Ledarna måste nu sända tre gånger
sju av sina söner som gisslan för sin trohet mot Stavoren.

När nu allt så långt förlöpt efter hans önskan och man skulle gå över
Rbein, ville Frankemas Kung inte stå under Alriks befäl. På så vis blev allt
en enda villervalla. Askar, som trodde, att allt var i sin ordning, landade
med sina skepp på andra sidan Schelde. Men där var man redan tidigare un¬
derrättad om hans ankomst och på sin vakt.

lika fort som de kommit, måste de fly och Askar själv blev tillfångata¬
gen. Golema fattade inte, vem de gripit, så senare blev han utväxlad mot en
förnäm Goler, som Askars folk tagit hand om.

Medan detta skedde, drog Magyarema ännu hänsynslösare än förut fram
Över våra grannars länder. Vid Egmuda, där förr Borgen Forana stått, lät de
uppföra ett tempel, ännu större och rikare än det Askar byggt i Stavoren.
Sedan lät de påskina, att Askar förlorat striden mot Golema därför att hans
folk inte ville tro, att Wodin kunde hjälpa dem och för att de inte ville tillbe
honom. Därefter gick Magyarema omkring och rövade unga barn, som de
behöll hos sig och uppfostrade i sin fördärvliga läras hemligheter. Där fanns
människor .

/Här slutar Krönikan, vars fortsättning och slut förmodligen gick förlorad
år 1255 e. Kr./

110

Fry as och Fastas lagar.

FRYAS LAGAR-

HELL! Hälsar jag alla fria! Till sist skall ni återse mig! Dock endast den
Van jag erkänna som fri, som varken är slav under någon annan eller under
sina egna lidelser. Här är mitt råd:

1. När nöden är stor och goda råd och gärningar inte kan uträtta något,
ta då er tillflykt till Uur-Aldas ande. Men ni får inte åkalla honom, föirän
alla andra möjligheter uttömts. Dock säger jag er på förhand - och tiden
skall utvisa det - de modlösa skall alltid duka under för sina lidanden.

2. Uur-Aldas ande får man endast tillbedja knäböjande. Tre gånger: för
det ni har mottagit av honom - för det ni får av honom - och för hoppet, att
han hjälper er i onda tider.

3. Ni har sett, hur snabbt jag kom till er hjälp. Gör sammaledes med er
nästa. Vänta inte tills hon ber er. Annars kommer de lidande att förbanna
er och mina Jungfrur stryker era namn ur boken. Jag vill då inte kännas vid

er.

4. Tag aldrig knäböjande emot tack från er nästa. Detta tillkommer en¬
dast Uur-Aldas ande. Avund kommer att drabba er, visheten att lämna er
och mina Jungfrur att beskylla er för vanvördnad.

5. Fyra ring har givits er till nytta: Luft, vatten, jord och eld, men Uur-
Alda är det, som härskar Över dem. Därför råder jag er, välj åt er rättskaf¬
fens män, som fördelar arbetet och dess frukter rättvist, så att ingen
undslipper arbete eller försvar.

6. Om någon av er blir ertappad med att sälja sin egen frihet, så är han
inte av ert folk, utan han är en "Honung" med bastard-blod. Jag råder er, att
driva ut honom och hans moder ur landet. Upprepa detta för era barn, mor¬
gon, middag och kväll, så de har det i tankarna även i drömmen.

7. Var och en, som berövar någon annan hans frihet, även om den andre
är skyldig honom något, måste ledas vid en slavinnas förklädesband. Dock
råder jag er, att bränna hans och hans moders lik på en kal plats och sedan
gräva ner deras aska femtio fot under jorden. Inget gräs får växa därpå, ty
sådant gräs skulle förgifta era bästa kreatur.

8. Inlåt er aldrig med LYDAS folk eller FINDAS. Uur-Alda skulle hjäl¬
pa dem, så att det våld, som vållades av er, kom att falla tillbaka på ert eget

huvud.

9. Om det skulle vara så, att de begärde råd eller något annat av er, så
går det för sig, att ni hjälper dem. Men kommer de för att plundra er, så fall
ner över dem som en blixtrande eld.

10. Skulle någon av dem begära en av era döttrar till hustru och hon är
med på det, skall ni upplysa henne om hennes dumhet. Vill hon, trots detta,
följa sin friare, så skall hon gå i frid.

1T1

Fiyas och Fastas lagar.

11. Vill era söner ha deras döttrar, så skall ni handla med dem som med
era döttrar. Men varken den ene eller den andra får återvända, ty de skulle
medföra utländska seder och vanor. Om dessa tolereras hos er, så vill jag in¬
te mer vaka över er.

12. Till min Jungfru Fasta har jag satt allt mitt hopp. Därför måste ni ut¬
ropa henne till Äromoder. Följer ni nu mitt råd, så skall hon bli min efter-
följerska och alla fromma Jungfrur, som följer henne. Då skall Lampan,
som jag tänt åt er, aldrig slockna. Dess ljus skall för evigt upplysa ert sinne
och ni skall förbli fria från slaveriet, precis så som era sötvattensfloder är re¬
na från saltvattnet i det oändliga havet.

DETTA HAR FASTA SAGT.

Alla föreskrifter, som har gällt i ett sekel, det är hundra år, vilka löpa
runt med KRODAR (tiden) och hans JUUL (cykel), måste efter Moderns
råd och allmänhetens godkännande, skrivas på väggarna i Borgarna.

När så har skett, är de TEX (lagar). Det är vår plikt, att alltid hålla dem i
ära. Skulle av nödtvång någon lag påtvingas oss, som står i motsättning till
våra egna lagar och vanor, måste man först foga sig. Men sedan måste vi all¬
tid vända tillbaka till våra gamla lagar och vanor.

Detta är FRYAS vilja och måste bevaras i medvetandet hos alla hennes
barn.

FASTA SADE.

Alla göromål, vad det vara må, som man vill påböija den dag vi helgat åt
FRYA, kommer alltid att få ett dåligt slut. Eftersom tiden nu visat, att
FRYA hade rätt, så har detta blivit en lag; att man inte utan nöd och tvång
skall göra annat på FRYAS dag än fira glada fester.

11a

LAGARNA FÖR BORGARNAS STYRELSER.

1. Var än en Borg är uppbyggd, måste dess Lampa tändas på den första
T jimpan i Texland. Detta får endast Modem göra.

2. Vaije Moder skall välja sina egna Jungfrur, och även de, som är Möd¬
rar på andra Borgar.

3. Texlands Moder skall välja sin efterföljarinna. Men, om hon dör innan
hon gjort detta, skall valet ske vid en allmän rådsförsamling för hela natio¬
nen.

4. Modem på Texland skall ha tjugoen Jungfrur och sju Noviser, så att
alltid sju stycken, dag och natt, kan vakta över Lampan. Hos Jungfrurna,
som tjänar Mödrar på andra Borgar, skall det finnas lika många.

5. Om en Jungfru vill gifta sig med en man, måste hon genast meddela
Modem detta och avsäga sig sin tjänst, innan hon med sin lidelse besudlar
Lampan.

6. Modem och alla Borgjungfmma skola vardera tilldelas tjugoen Borg-
herrar; sju visa Åldermän, sju Krigsveteraner och sju erfarna Sjökämpar.

7. Av dessa skall varje år tre av sju vända hem, men dessa skola icke ge¬
nom sin släkt ersättas intill ijärde led.

8. Varje Borg skall ha trehundra unga Borgförsvarare.

9. Truism de tillträder sin tjänst, skall de lära känna FRYAS råd och lagar
genom Åldermannens kunskap, krigarnas stridskonst och av sjökämpama
det vetande, som är nödvändigt för fjärran sjöfärder.

10. Av dessa utvalda skall årligen hundra frikallas, men om några blivit
invalider, får de stanna på Borgarna under hela sitt liv.

113

Borgarnas lagar.

11. Vid valet av dessa försvarare skall ingen på Borgen ha någon röst.
Varken Gaugrevar eller andra överhuvuden. Endast folket får besluta.

12. Modern på Texland skall förses med tjugoen snabba Budbärare och
trettiosex hästar. På andra Borgar har vaije Borgjungfru tre Budbärare och
sju hästar.

13. Vaije Borgjungfru skall också ha femtio Bönder, vilka väljes av fol¬
ket. Till detta skall man endast utse sådana, som inte är starka nog för krigs¬
tjänst eller skeppsfart.

14. Vaije Borg måste söija för sitt eget underhåll och leva på sina egna
ägor, samt den del, som tillfaller den som torgskatt.

15. Om någon blivit vald till borgtjänst, men tackar nej, kan han inte hel¬
ler senare bli Borgherre och får aldrig rösta. Är han redan Borgherre, skall
han förlora denna befattning.

16. Om någon vill begära råd av Modem eller en Borgjungfru, måste
han själv anmäla sig hos Skrivaren. Denne för honom till Borgherren och
sedan till den Läkekunnige. Denne måste undersöka, om han är fri från on¬
da begär. Är allt som det skall, lägger han ned sina vapen och sju Krigare
eskorterar honom till Modem.

17. Gäller ärendet endast en provins skall bara tre Budbärare komma.
Rör det sig om hela FRYAS land, måste ytterligare tjugoen vittnen infinna
sig. Detta för att förhindra onda svek och bedrägerier.

18. Modem måste alltid ägna största omsorg och akta därpå, att alla
hennes barn - det är FRYAS folk - lever så måttfullt som möjligt. Det är
hennes största plikt och allas vår plikt att hjälpas åt med detta!

19. Om någon vänt sig till Modem för ett utlåtande i en rättstvist mellan
en Gaugreve och allmänheten och hon finner saken tvivelaktig, måste hon
döma till allmänhetens fördel, för att frid skall råda och för att det är bättre,
att orätt drabbar en person än många.

20. Kommer någon och ber om råd och Modem vet råd, skall hon genast
giva detta. Men vet hon inte genast råd, skall hon låta honom vänta sju da¬
gar. Vet hon då inte heller råd, får den frågande gå hem. Han skall inte be¬
klaga sig; ty det är bättre, att inte ge något råd, än att ge ett felaktigt.

21. Har Modem av illvilja gett ett dåligt råd, skall man döda henne eller
driva henne ur landet, naken och blottställd.

22. Är Borgherrama delaktiga i detta, skall man göra sammalunda med
dem.

23. Är hennes skuld tvivelaktig eller bara misstänkt, skall man rådslå om
detta - om nödvändigt - under en tid av tjugoen veckor. Dömer henne
hälften till skyldig, skall hon anses oskyldig. Dömer henne tvåtredjedelar till
skyldig, skall man vänta ännu ett helt år. Dömer man då på samma sätt,
skall hon hållas för skyldig, men inte dödas.

24. Om det, bland den tredjedelen, som håller henne för oskyldig, finns
några, som vill följa den åtalade, skall de göra detta med all sin fasta och lö¬
sa egendom. Ingen får därför missakta henne, ty majoriteten kan misstaga
sig, likaväl som minoriteten.

114

Allmänna lagar och regler.

ALLMÄNNA LAGAR.

1. Alla fritt födda, är jämlikar. Därför måste de också ha samma rättig¬
heter och detta såväl till lands som till sjöss och till allt, som Uur-Alda ger.

2. Var man må fria efter sitt val till en kvinna. Varje dotter får giva den
hon älskar en kärleksdryck.

3. Om någon tagit sig en hustru, så ger man honom hus och mark. Finns
där inget hus, måste man bygga ett åt honom.

4. Har en man tagit sig en hustru i en annan by och önskar slå sig ner
där, måste man ge honom hus och mark där. Han har dessutom rätt till sin
andel i byföreningens inkomster.

5. Varje man måste tilldelas odlingsmark bakom huset, ty ingen skall ha
ett framförland vid sitt hus och än mindre en inhägnad. Om dock någon ut¬
fört allmännyttigt arbete, skall detta givas honom. Hans yngste son får också
ärva detta. Men efter honom skall bygemenskapen ta tillbaka det.

6. Varje by skall ha bymark, som motsvarar dess behov. Greven skall se
till, att var och en odlar och sköter sin del så väl, att de efterkommande inte
lida någon skada.

7. Varje by skall ha en marknadsplats för inköp, försäljning eller bytes¬
handel. Allt annat land skall vara bebyggt och skogigt. Träden i skogen får
inte fällas av någon utan medgivande eller utan Skogsvaktarens vetskap, ty
skogarna är till gemensam nytta och därför skall ingen vara herre där.

8. Som torgavgift skall byn inte taga ut mer än elftedelen i skatt av va¬
rans värde, varken av de egna ortsboma eller utomstående. Torgskatten
skall inte betalas, förrän de andra varorna sålts.

9. Hela torgskatten måste fördelas årligen. Tre dagar före Juul-dagen
och då alltsammans på en gång.

10. Gaugreven och hans Grevar skall ha tjugo delar därav. Torgförestån¬
daren tio delar och hans Tjänare fem delar. Folksmodem en del, Borgjung¬
frun fyra delar, byn tio delar och de fattiga, som inte kan arbeta mera,
femtio delar.

11. De, som idka torghandel, får inte ockra. Om sådant ändå förekom¬
mer, är det Jungfrurnas plikt, att göra dem kända över hela landet, så att de
aldrig kan väljas till någon befattning, ty sådana människor har giriga hjär¬
tan. För att förvärva skatter skulle de förråda alla - folket. Modem, sin släkt
och till slut sig själva.

12. Är någon så onskefull, att han säljer avelsodugliga kreatur eller rutt¬
na varor som felfria, måste Torgdomaren förbjuda honom detta och Jung¬
frurna offentliggöra hans namn över hela landet.

Förr i tiden var FINDAS folk mest utbrett i sitt fädernesland, som hette
Altland, som nu sjunkit ner i havet. De var alltså långt borta från oss. Därför
hade vi inte heller några krig. Men då FINDA-folken blev bortdrivna och

115

Allmänna lagar och regler.

kom hit för att röva och plundra, måste vi försvara oss själva. Vi beväpnade
våra arméer och valde Kungar att leda dem i krig. För alla dessa behövdes
föreskrifter och ur dessa skapades sedan lagarna.

HÄR FÖLJER DE LAGAR, SOM STADFÄSTES UR DESSA REG¬
LER:

1. Vaije Frya måste bekämpa en fiende och det med alla vapen, som står
honom till buds och som han förmår hantera.

2. När en pojke fyllt tolv år, måste han använda den sjunde dagen av sin
lärotid till att öva sig i vapnens bruk.

3. Visar han sig tillräckligt skicklig, ger man honom vapen och utnämner
honom till Soldat.

4. När han tjänat Soldat i tre år, blir han Borgherre och får delta i valet
av anförare.

5. Har han varit Väljare i sju år, får han vara med och välja Härförare el¬
ler Kung. Han kan också själv bli vald härtill.

6. Vaije år måste han bli återvald.

7. Alla dignitärer utom Kungen blir återvalda, såvida de hållit sig till
rättvisan enligt FRYAS råd.

8. Ingen Kung får vara Kung mer än i tre år, för att han inte alltid skall
förbli det.

9. Efter sju år kan han bli återvald.

10. Har Kungen fallit i strid mot fienden, kan hans släkt också trakta ef¬
ter äran att efterträda honom.

11. Har han avgått under sin valperiod eller dött under denna tid, får
ingen blodsförvant, som står honom närmare än till fjärde led, efterträda
honom.

12. De Kungar, som strider med vapen i handen blir rådlösa i stridsvim¬
let och kan inte leda sin här. Därför passar det sig inte för en Kung att föra
vapen i strid. Hans visdom måste vara hans bästa vapen och Soldaternas
kärlek hans sköld.

tis

Kungarnas och Sjömännens lagar.

MÖDRARNAS OCH KUNGARNAS LAGAR:

1. Om kriget utbryter, sänder Modem sina budbärare till Kungen. Han
sänder sina budbärare till Gaugrevama om Landvämets mobilisering.

2. Gaugrevama sammankallar sina Borgherrar och avtalar med dem om
hur många män var och en skall ställa upp.

3. Alla deras beslut måste genast sändas till Modem med bud och vitt¬
nen.

4. Modem överväger alla beslut och väljer den gyllene medelvägen.
Härmed måste såväl Kungen som Folket låta sig nöja.

5. Är Lantvärnet redan i strid, behöver Kungen bara rådslå med sina le¬
dare. Dock måste tre av Modems Borgherrar leda förhandlingarna, dock
utan att ha någon rösträtt. Dessa Borgherrar måste dagligen sända bud till
Modem, så hon vet, om något gjorts, som strider mot FRYAS bud.

6. Om Kungen vill göra något utan sina rådgivares medgivande, skall
han ej verkställa detta.

7. Kommer fienden oväntat, måste man göra, vad Kungen befaller.

8. Finns Kungen inte på plats, måste man lyda hans ställföreträdare, el¬
ler den, som följer efter honom i rang.

9. Saknas ledare, måste man välja någon.

10. Finns det ingen tid till detta, skall den träda fram, som känner sig
stark nog för detta uppdrag.

11. Har Kungen slagit tillbaka en farlig fiende, får hans ättlingar bära
ham namn efter sitt eget. Kungen kan, om han så önskar, bygga sig ett hus
som arvedel på en obebyggd plats. Marken skall vara inhägnad och så stor,
att Kungen kan gå sjuhundra steg åt alla håll från sitt hus räknat, innan han
kommer till gränsen.

12. Hans yngste son får ärva gården och efter honom hans yngste son,
men sedan ska kommunen få tillbaka gården.

117

Kungarnas och Sjömännens lagar.

FRYAS LAGAR, SOM STIFTATS FÖR FRISERNAS TRYGG¬
HET.

1. Om lagar utfärdas eller nya föreskrifter beslutas, får detta blott ske till
gemensam nytta. Men aldrig till en enskild människas, enstaka släkters eller
enstaka länders fördel. Överhuvudtaget aldrig till förmån för någon privat¬
person.

2. Om kriget bryter ut och härvid hus eller skepp eller vad det vara mån¬
de, blir förstört - om det är genom fienden eller av försvarsskäl, åligger det
hela folket, att gemensamt gottgöra skadorna, eftersom ingen skall prisge
det allmänna bästa, för att behålla sitt eget gods.

3. Såras någon i krig, så att han inte längre kan arbeta, måste hela folket
underhålla honom. Vid fester sitter han främst. På så sätt hedrar ungdomen
honom.

4. Änkor och föräldrarlösa måste också underhållas. Sönerna får skriva
sina fäders namn på sköldarna till släktens ära.

5. Har några blivit tillfångatagna och kommit tillbaka, måste de hållas
borta från härlägret. Ty de kan ha blivit frigivna mot svekfulla löften. De
bryter då inte sitt löfte och förblir ändå ärliga.

6. Om vi själva tillfångatar fiender, skall man föra dem djupt in i landet
och lära dem våra fria seder.

7. Om man senare släpper dem fria, skall man göra detta under Jung¬
frurnas beskydd, så att vi vinner vänner och bundsförvanter istället för mot¬
ståndare och fiender.

UR MINNOS SKRIFTER.

Om en man ar så ond, att han plundrar sin granne, mördar, bränner hus,
skändar jungfrur eller annat sådant och våra landsmän vill gå tillrätta med
honom, så är det i sin ordning, att man fasttar gärningsmannen och avrättar
honom i deras närvaro, så att ingen tvist uppkommer, där den oskyldige
måste göra bot inför den skyldige.

Vill de låta honom leva och låta köpa sig fri från hämnden, får detta ske.

Är den skyldige Kung, Gaugreve, Greve eller någon annan myndighets¬
person, som skall vaka över sederna, måste vi gottgöra den skada han vållat
och den skyldige skall straffas. För han ett äronamn på skölden, skall hans
släkt inte längre bära detta namn, för att ej besudla sina anförvanter.

iis

Kungarnas och Sjömännens lagar.

LAGAR FÖR SJÖMÄN.

SJÖMÄN ÄR ETT HEDERSNAMN FÖR UTLANDSFARARNA.

1. Alla FRYAS söner lyder under samma lagar. Därför skall alla starka
och duktiga pojkar anmäla sig som Utlandsfarare hos Oldermannen. Denne
får inte avvisa någon, så länge det finns platser lediga.

2. Sjömännen får välja sina egna ledare.

3. Köpmännen måste väljas och utses av den samfällighet, som äger god¬
set. Sjömännen har här ingen röst.

4. Om man under resan märker, att Sjökungen är dålig eller inkompe¬
tent, får man utse en annan. När de kommer tillbaka, får Sjökungen, om
han så önskar, beklaga sig hos Oldermannen.

5. Återkommer flottan hem efter en vinstrik resa, skall vinsten delas så,
att Sjömännen får en tredjedel därav, Sjökungen får tolv besättningsandelar,
"Skolt by nacht" (= Amiralen) får sju delar, övriga männen får vardera en
del, de äldre gossarna får var och en en halv del och de äldsta pojkarna får
vardera tvåtredjedels del.

6. Har någon av Sjöfolket invalidiserats, måste hela samfälligheten söija
för underhållet. Dessa handikappade skall vid de allmänna festema hedras
med att sitta längst fram, likaledes vid husfester och överhuvudtaget vid alla
festligheter.

7. Har Sjöman omkommit under resan, skall hans närmaste ärva hans
andel.

8. Deras änkor och föräldrarlösa barn måste hela samfundet gemensamt
underhålla. Har de fallit i strid, får sönerna föra fädernas namn på sina sköl¬
dar.

9. Har en Skeppsgosse omkommit, skall hans arvingar få en hel man-
skapsdel.

10. Om han var förlovad, skall hans trolovade fodra sju manskapsdelar
för att resa en minnessten åt sin fästman. Men i så fall, måste hon för denna
äras skull förbli ogift i hela sitt liv.

11. När en samfällighet utrustar en flotta, måste de söija för leverans av
de bästa livsmedel för resan samt också för Sjömännens kvarvarande hus¬
trur och barn.

12. Är en Sjöman utsliten och fattig och varken har hus eller arvegods,
måste man ge honom detta. Vill han inte ha hus eller arv, får hans vänner ta
upp honom i sitt hus och samfälligheten måste ersätta detta efter hans rang,
såvida inte hans vänner undanber sig denna fördel.

119

Lagar i Waraborgen.

REGLER FÖR AVUNDSJUKA MÄNNISKOR:

1. Om någon i hastigt mod eller av avund bryter benen på någon annan,
sticker ut ett öga, slår ut en tand eller vad det vara månde, måste gärnings¬
mannen betala vad den skadade fodrar. Kan han inte det, måste han offent¬
ligt undergå samma behandling som han gjorde med den andre. Vill han
inte utsättas för detta, kan han vända sig till Borgjungfrun och begära, att
istället få arbeta i Järn- eller Tenngruvorna tills hans skuld är sonad i enlig¬
het med allmän lag.

2. Om någon är så ond, att han slår ihjäl en FRYA, måste han straffas
med döden. Dock kan hans Borgjungfru istället sända honom till Tennian¬
den för alltid. Men hon måste göra detta innan han blir fasttagen.

3. Om mördaren med vittnen kan bevisa, att det skedda var en olycks¬
händelse, skall han vara fri. Händer det en gång till, skickas han obevekli¬
gen till Tennianden, för att därigenom undvika all hämnd och fejd.

BESTÄMMELSER FÖR "HORNINGAR":

1. Om någon av avund tänder eld på en annans hus, är han ingen riktig
FRYA. Han är en "horning" av bastardblod. Kan man ta fast honom på bar
gärning, måste man kasta honom i elden. Om han kan fly, så får han det
Men han skall ingenstans gå säker för den hämnande handen.

2. Ingen äkta FRYA får tala dåraktigt eller illa om sin nästas nöd. Ska¬
dar någon sig själv, men inte gör någon annan illa, får han själv ta konse¬
kvenserna. Men är han så skurkaktig, att han blir farlig för andra, måste
man anmäla detta till Greven.

Om någon anger en annan bakom dennes rygg, istället för att göra det till
Greven, är han en "horning". På torget skall han bindas vid pålen, så att de
unga kan spotta på honom. Sedan skall man föra honom över gränsen. Men
inte till Tennianden, ty en bakdantare fruktas även där.

3. Om någon förrädare varit så usel, att han förrått oss och visat fienden
stigar och småvägar, så att denne om natten, när man sover, kan närma sig
Borgarna, kan han bara vara av FIND AS blod. Han skall brännas levande.
Sjömän skall föra hans mor och alla hans blodsförvanter till en Öde ö och
där strö ut hans aska, så att där inte ens kan växa giftiga örter.

Jungfrurna måste förbanna hans namn i alla våra länder. Inget barn får
mera bära hans namn och hans stamfäder måste förneka honom.

Kriget var över, men hungersnöd hade kommit över landet. Då var där
tre människor, som var och en stulit en säck säd från olika ägare. Alla tre
blev fasttagna. Den förste ägaren gick iväg och tog med' sig tjuven till Do¬
maren. Jungfrurna kungjorde överallt, att han handlat helt rätt.

120

Lagar i Waraborgen.

Den andre ägaren tog tillbaka säden från tjuven ocb lät honom gå i frid.
Jungfrurna sade, att han handlat riktigt.

Men den tredje ägaren gick in i tjuvens hus. När han såg, hur stor nöd,
som härskade därinne, gick han bort och återvände med en vagn, fylld med
livsmedel, varigenom han lindrade deras armod. När Jungfrurna fick veta
detta, skrev de hans gärning i den "Eviga boken" och utplånade alla hans
synder. Detta blev omtalat för Äromodem och hon lät kungöra det över he¬
la landet.

VAD SOM STÅR HÄRNEDAN, ÄR SKRIVET PÅ WARABORGENS
VÄGGAR:

Vad som står att läsa här är Juulens tecken. Detta är Uur-Aldas första
symbol och också ursprunget och begynnelsen, då Tiden föddes. Detta är
Krodar, som för evigt måste gå runt med Juulen.

Därefter utformade FRYA den skriften, som hon använde för att ned¬
teckna sin TEX (lag).

Då sedan Fasta blev Äromoder, skapade hon därur "RUN"-skriften
(d.v.s. den löpande skriften). Sjökungen Gotfried Den Gamle formade se¬
dan, av standardskriften och den löpande skriften, speciella tal-tecken.

Det är därför helt naturligt, att vi årligen fira en fest till åminnelse av
detta. Vi skall därför vara Uur-Alda evigt tecksamma, att han lät sin ande
påverka våra förfäder så starkt.

På sin tid hade också F1NDA uppfunnit en skrift. Men den var så högför¬
näm och späckad med fraser och floskler, att hennes ättlingar snart förlora¬
de meningen med den. Senare lärde de sig vår skrift. Nämligen Finnarna,
Tyriema och innevånarna i Krekal anden.

Men de visste inte, att denna skrift härrörde från Juul och att den därför
alltid måste skrivas rund som solen och från vänster till höger. Dessutom
önskade de, att deras skrift skulle vara oläsbar för andra, därför att de hade
sina hemligheter. Så den avvek så starkt från vårt skrivsätt, att deras egna
barn till sist knappt kunde läsa sina föräldrars skrifter.

Vi däremot kan läsa våra allra
äldsta skrifter precis lika bara
som om de vore skrivna igår.

Här återges handstilen och
därunder run-skriften och tal¬
tecknen ur båda skriftstilama:

/för jämförelses skull har också
medtagits gammalgrekiska bok¬
stäver samt äldre och yngre ru¬
nor./

Skivan av lera från Phaistos.

121

alfabet.

. . v,,,,.».

©

A

t

-1-

A

G

■

U

G

XI

B

A

0

V Y

■ •
u

@

* *

A

©

E

c:

El

SH

H

>1=

H

B

M

E

©

* *

0

CD

2 /

i

1

1

o

O

X

0

Cj)

<?

J

o

rniMLrn Ttikti

0 0

GtmfniljfikjtL*

h

AiJrtnnw

l\

U[ii rurxF

u

CD

Y

%

YJ

$5

V

&B

k

6

B

kPk

k

fc

R

CD

CP

C

P

©

N

i

i

N

CD

T

r

t

T

©

NY

© ©

►

t>

TH

©

N

n

Y

M

CD

DA

M

D

0

^ L

r

r

L

CD

F C

r

r

F

0)

A A

X

G

FTMtoitta Ticut

C-ixc vpthua

Aiii %— ■.

Yr^t*e4*t.

X*

==

KS

K

<

K

K

0

Q)

GS

£ 2

i

»i

S

O

c 123

01'2<IS

>S22S0

O 1

2 3 4

5 6

7 8

9

ORDLISTA.

Flera ord, ortnamn och uttryck i denna bok kan till en början verka främ¬
mande för många av läsarna. Denna ordlista kan tjäna som enkel handled¬
ning för bättre förståelse av innehållet.

ADEL: Frisos son.

ADELA: Drottning över FRYA-folket. Under tre år Burgtmaagd, eller
föreståndare för Jungfrurnas Råd. Författarinna till den första berättelsen i
Oera-Linda-Krönikan. Apolis hustru.

ADELBROST: Son till Apoll och Adela. Tillsammans med sin syster
Apollonia skrev han andra delen av Oera-Linda-Krönikan.

ALDERGAMUDE: OUDDORP, den gamle Sjökungen STENRIK’S
hem, nära Alkmaar, en stad tolv mil NNV om Amsterdam.

APOLL: Adelas make. Härskare över "LindaMandet. Tre gånger Sjökon¬
ung. Grevet-man av Ost-Flyland och Linda-orten. Styresman för städerna-
Lindgarda, Lindahem och Stavia.

ATHENS: Gammalfrisiskt ord för vänner. Ett namn, som ättlingarna från
Altland gav den grekiska huvudstaden. Det är egendomligt, att, frånsett
kopplingen till den grekiska gudinnan Athena, saknar ordet innebörd för
grekerna.

ALTLAND: eller Aldland; Sjömännens namn på "Det gamla landet" -
FRYA-folkets hemland. En landmassa nordost om de Brittiska Öaraa, som
sjönk vid den naturkatastrof, som inträffade år 2193 f.Kr.

BEEDEN: Sonson till FRETHORIK och WHJOW. Författare till femte
delen av Oera-Linda-Krönikan.

BURGTMAAGD: Bokstavligen "borgjungfru". Ordförande i Jungfrurnas
Rådsförsamling. Den bestod av tjugoen Jungfrur och sju Noviser. Väktare
av den evigt brinnande Lampan (se FODDICK). Upprätthållare av lag och
ordning. Ansvarig inför EEREMOEDERN.

EEREMOEDER: Jorde-modem. Högsta ledarinna för BURGTMAAG-
DEN.

EVA: (eller EVIN) den medfödda rättskänslan hos vaije man, nedärvd
från den store guden UR-ALDA. Det betyder också stilla och lugn.

FASTA: Den första EEREMOEDERN, som utsågs ay FRY A. Senare
den romerska gudinnan VESTA, härdens beskyddarinna. Under henne
tjänstgjorde sex Vestaliska Jungfrur, vilkas uppgift det var, att bevara den
eviga elden (se FODDICK).

FINNS: Ättlingar till FINDA. Ett gulhyat folk, som kom från öster.

FLYLAND: VLIELAND, en tillflyktsort eller fristad i väster, där FRYA
utfärdade sin TEX, eller lagar.

FODDICK: Den evigt brinnande Lampan med magisk kraft. Bevarad av
Jungfruprästinnan Fasta. En symbol för FRYAS "eviga ljus"-religion. Origi¬
nalet förvarades i Citadellet på Texland. Alla andra heliga Lampor måste
tändas på denna.

FRANA: EERENMOEDER på Texland, mördad år 589 f.Kr. av MAGY,
Magyaremas Konung.

124

ORDLISTA.

FRETHOR1K: Medförfattaxe till den tredje berättelsen i Oera-Linda-
Krönikan, vars text vid hans död övertogs av änkan WQJOW.

FRISO: En Prinskonung, härstammande från Friserna. Han återvände
till Europa med en flotta under befäl av NEARCHUS, en av Alexander den
Stores Amiraler, från en Frisisk koloni i PUNJAB, femton och ett halvt se¬
kel f.Kr.

FRYA Stammoder till de ljusa (vita) raserna på det gamla ALTLAND.
Troligen förebilden till den nordiska kärleksgudinnan FREYA, syster till
FREY, fredens och fruktbarhetens gud.

GEERT: Prästinna, under vars ledning Frisos koloni grundades i PUN¬
JAB.

GEERTMEN: Frisiska kolonister i PUNJAB, uppkallade efter GEERT.

GOLEN: Druider, missionärspräster från Sidon (se TRUIWENDEN)

GREVETMEN: Borgherrar.

HEERMAN: Befälhavare.

IFKJA: ADELS hustru.

INKA* Amiral. Brorson till STENRIK. Han seglade västerut på jakt efter
överlevande från Altland. Med all sannolikhet landade han i Sydamerika,
där han grundade INKA-dynastin i Peru. "Inca" betyder för de Peruanska
indianerna "kung".

IRTHA Jorden, enligt den Altlandska mytologien.

JUULFEEST: Midvinterfirande av FRYAS dag. Man bakade då kakor,
som skulle föreställa JUUL, eller solhjulet. Det var från Hjulfiguren, som
FRYA formade de bokstäver hon använde, för att nedteckna sina lagar.
Kanske var detta ursprunget till runorna. Juulfest är utan tvivel upprinnel¬
sen till den hedniska YULET1DE, ur vilken det sentida julfirandet framväx¬
te.

JON: Sjökonung, som seglade till Tyrus tillsammans med MINERVA
Senare grundade han "De Joniska Öama" eller "Sjörövar-Öama".

KADHEMAR: På feniciska: Kustbor.

KALIP: Burgtmaagd, på WALHALLAGARA (WALCHEREN) år 1188
f.Kr. Hon kallades så på grund av sin framskjutande underläpp. Hon tog
emot Odyssevs, när han kom seglande på jakt efter den evigt brinnande
Lampan. Hon var troligen förebilden till Homerus CALYPSO.

KATA Trolös Burgtmaagd, efter vilken Keltema fått sitt namn.

KAT: (eller KATERINE). Överprästinna, som hoppade överbord från
ett skepp i havet mellan Jylland och Sverige, vilket gav havet dess namn:
KATIEGAT.

KONERED: Son till FRETHORIK och WRJOW, .författare till den
fjärde delen av Oera-linda-Krönikan.

KREKALAND: Frisiskt namn på Grekland.

LYDA Stam-moder till den svarta rasen.

LUMKAMAKIA EMBDEN, WODINS hem.

1 25

ORDLISTA.

■i

MAAGDEN: Jungfrur.

MAGY: Prästkonung. Magyarernas hövding.

MAGYAR: Ättlingar till FINDA’s folk, som tillsammans med Finnarna
invaderade Nord-Europa österifrån.

MARSATEN: Schweiziska sjöbor, som besöktes av APOLLONIA år 540
f.Kr. och av ADEL år 250 f.Kr.

MIDDELBURG: Stad på Walcheren, där MIN-ERVA härskade år 1630
f.Kr.

MIN-ERVA; Med tillnamnet NYHELLENIA, Frisisk Burgtmaagd, prin¬
sessa av FRYA i WALHALLAGARA Hon blev Romarnas vishetsgudinna
och Grekernas ATHENA, till vilkens ära Athens Akropolis byggdes.

MINNA: Eerenmoeder på Texland vid tiden för den Magyariska invasio¬
nen år 2012 f.Kr.

MINNO: Frisisk Sjökonung, född i UNDA-OORD, mellan WEERING-
EN och KREYL. Han blev sedermera MINOS, den Kretensiske lagstifta¬
ren.

MIS-SELLJA: Marseilles, köpt av Feniciema från Friserna.

NY-HELLENIA: MIN-ER VAS tillnamn. Ursprunget kommer från Hel¬
lenerna, det klassiska namnet på Grekerna.

SCHOONLAND: eller SKENLAND: Skandinavien (Skåne?)

STENRIK: Gammal Sjökonung från ALDERGAMUDE (OUDDORP)
Farbror till: WODIN, TEUNIS och INKA

TEUNIS: Sjökonung, brorson till STENRIK Han anförde sitt folk till
Fenicien år 2000 f.Kr., där han grundade Tyrus. Även känd som NEEF
TEUNIS (kusin Teunis), från vilken den Romerske havsguden NEPTU-
NUS fått sitt namn.

TEX: FRYA’s lag. Även ett skriftspråk; jämför det Grekiska LEXTKO-
GRAFI.

TEXLAND: Ett ortnamn för att hedra FRYA’s lagar. Här byggdes en
borg, på vars väggar TEX-lagarna ristades.

THYR: Frisisk gud, son tiU WODIN.

THYRISBURGT: TYRUS, den gamla Feniciska staden, som grundades
av TEUNIS.

TRIUWENDEN: Druider, med betydelsen "avfällingar från den rätta
tron". Friserna kallade dem GOLEN, missionärer, som kom från SIDON.

UR-ALDA: Det eviga, oföränderliga, fulländade, allsmäktiga väsendet.
Skaparen av Kosmos och Alltings bevarare. Den Urgamle.

VOLKSMOEDER: Drottning: Folkets Moder.

WALHALLAGARA: WALCHEREN, ön, där MIN-ERVA VAR
BURGTMAAGD. Jämför VALHALLA, de Nordiska hjältarnas "himmel".

WILJOW: FRETHORIKS änka. Hon övertog vid sin makes död ned¬
tecknandet av den tredje delen av Oera-Linda-Krönikan.

WODIN: Kung och Hövding. STERIKS brorson.

126

Litteraturförteckning.

LITTERATURFÖRTECKNING.

Asmus, W.D. Bronzezeit im Norden und östlicher Mittelmeerraum

Bibeln. Douay-översättningen.

Fazer, J.G. The Golden Bough 1922

Fugner, W.G. Wahrheit, Weistum, Weltgeschichte 1988
Runen, Symbole und Schöpfiingsziel 1985

Gimbutas, M. The Language of the Godess 1989

Hantl, O. Externstein 1986

Hapgod, C.H. Maps of the ancient Seakings 1965

Hepp, A.E. Völker und Stämme in Deutschland 1986

Herrmann, A. Unsere Ahnen und Atlantis 1985

Lambardt, A. Ursymbole der Megalithkultur 1935

List, G. Die Religionen der Ario-Germanen 1910
Magnus, O. Historia om de nordiska folken 1539

Mundrak, V.E. Die Sagen der Germanen 1961

Neumann, E. Die grosse Mutter 1974

Richter von, A.

Gornes, G. Deutsche Heldensagen. 1931

Scrutton, R. The other Atlantis 1977

Scrutton, R. Secrets of the lost Atland. 1978

Spanuth, J. Die Atlanter 1985

Stridsberg, B. Skräll i Dalarna. 1983

Teudt, W. Germanische Heiligentumer 1936

Velikovsky, I. Worlds in Collision 1950

Ages in Chaos 1952

Earth in Upheavel 1955

Oedipus and Akhnaton 1960

" Peoples of the Sea 1977

Ramses II and his Time 1978

Wendt, V.K. Die Geheimnisse der Hyperboréer 1984

Wirth, H. Allmutter 1974

127

ALTLAND - DÉN SJUNKNA KONTINENTEN.

Denna häpnadsväGkande bok avslöjar en förgången, hemlighetsfull civili¬
sation. Den innebär en historisk sensation, som väl kan mäta sig med legen¬
derna om Atlantis, Avalon och landet Mu, som en gång uppslukades av
havet

ALTEAND var den försvunna o-kontinent, där en Överlägsen folkras ut¬
vecklades tusentals år före vår tidräknmg. Det var hemlandet för ett folk,
vars okända ättlingar än i denna, dag lever bland oss, skingrade över hela
världen.

År 2193' t Kr. förintades Altland genom en enorm katastrof av samma
slag, som skildfas i Immanuel Velikovskys bok: "Worlds in CoUision".

En förrymd asteroid träffade jorden OGh rubbade jordaxelns lutning, vil¬
ket fusk konsekvenser för såväl klimatet som den seismiska aktiviteten.

Men några av dess forna innevånare och kolonister runt om i världen,
som klarade sig undan förödelsen, lyckades rädda denna halvt bortglömda
urkund, som beskriver FR YA-folkets historia, äventyr, lagar och dagliga liv.

Första gången Oera Linda-Krönikan på 1870=talet Översattes från ett ål¬
derdomligt frisiskt språk, vädkte den stormig debatt, inen avfärdades sedan
som en bluff och glömdes.

I ljuset av arkeologins framsteg, geologiska och vetenskapliga landvin¬
ningar och ändrad uppfattning öm esoteriska ting, pockar berättelsen om
det sjunkna ALTLAND på återupprättelse.

Översatt till svenska OGh illustrerad
av tllla. och John Mamilton.